"Oborstad, ociviliserad, obegriplig, oansvarig och omodern ...
Omdömena rör en S-ledare. Nej, de handlar inte om Håkan Juholt, utan om August Palm. 6 november var det 130 år sedan han förde in socialdemokratin i detta land."
Det skriver LO:s välfärdsutredare Kjell Rautio på den alltid lika läsvärda LO-bloggen.
Som Rautio påpekar är Håkan Juholt inte den första socialdemokrat som beskrivits som oborstad och olämplig av den fina borgerligheten i storstäderna.
Hjalmar Branting, Per-Albin Hansson, Olof Palme, Göran Persson och Mona Sahlin utsattes alla för hätska personkampanjer.
Givetvis är det rimligt att landets massmedier granskar ledaren för landets största parti.
Men det är uppenbart att det finns olika måttstockar för hur Aftonbladet och andra boulevardtidningar bedömer borgerliga respektive socialdemokratiska politiker.
Kjell Rautio noterar följande på LO-bloggen:
"En kort tid efter ´Juholt-affären´ visade det sig exempelvis att de båda moderatministrarna, Billström och Tolgfors, precis som Juholt fått ersättning för dubbelt boende trots att deras familjer bor i Stockholm. Dessutom bor faktiskt en av Juholts söner kvar i bostaden i Oskarshamn, där också Juholt har sitt hem. Någon familjemedlem som bor kvar i bostaden på den tidigare hemadressen har däremot inte moderatministrarna. Deras bostadsersättningar kan därför, ur moralisk synpunkt, anses vara lite mer bekymmersamma än Juholts.
Men denna gång, till skillnad från när det gällde Juholt, hittar Aftonbladet inte själv på någon regel som de sedan anklagar ministrarna för att bryta. Istället konstaterar de, helt korrekt, att moderatministrarna har rätt till ersättningen på 80 000 per år. Ingen ska givetvis dömas utifrån påhittade regler. Men Aftonbladets hantering av olika politiker varierar onekligen en hel del beroende på vem man riktar ljuset mot..."
Journalisten Maria-Pia Boëthius är inne på ett liknande tema i en artikel i tidskriften ETC 29 oktober:
"Jag skäms över svenska journalisters agerande under Juholtdrevet ... Medierna har beslutat sig för att framställa politiken som något i stil med Big Brother eller Let’s Dance; juryn är ´vi´.
Ena dagen får vi veta att Juholt brutit mot glasklara regler, dagen efter publiceras en opinionsmätning som naturligtvis visar att förtroendet för honom sjunkit till bottennivå. Sedan visar det sig att det inte fanns några glasklara regler, men då har man redan korrumperat tittarna, läsarna och lyssnarna genom att ansluta dem till en mobb mot Juholt; när man redan börjat mobba vill man inte gärna höra talas om motsägande fakta, det förvandlar ju en själv till lättlurad fåntratt och medlöpare."
Men det är inte bara journalistdrevet som ska skämmas. Det finns även vissa i Juholts eget parti som föder och göder dreven.
Somliga Stockholmssossar tycker inte att den mustaschprydde smålänningen är tillräckligt hipp och modern för att kunna vinna den urbana medelklassen.
I efterhand är det lätt att se mönstren. Läckorna om det omtalade budgetdebaclet, tillfälligt medborgarskap och Juholts bostadsersättning hade alla samma ursprung och syften: Att skadskjuta det nuvarande ledarskapet och bädda för ett partiledarskifte.
Bomberna skulle explodera mitt i ansiktet på Juholt och knäcka honom inom loppet av en vecka. Men Juholt stod pall för smällarna. Han har inte glaskäke.
Opinionsmätningarna under den senaste månaden har självfallet inte varit någon kul läsning för S. Men internt har den här historien snarast stärkt Juholts ställning.
De flesta partiaktiva är - hur konstigt det än kan låta för dem som är fostrade i det smutsiga maktspelet i 1990-talets SSU - mer intresserade av att tala om innehållet i den socialdemokratiska skuggbudgeten än att delta i palatsrevolutioner och skitsnack om Juholt.
Till sist, ett tips till det socialdemokratiska partiets kommunikationschef Nina Wadensjö: Skicka partiets skuggbudget till Katrine Kielos på Aftonbladet. Efter att ha läst Kielos ledare 8 november får man känslan av att hon inte tagit del av S-budgeten.
Det finns faktiskt ett alternativ till Anders Borgs skattesänkningsmantra. På 139 sidor sammanfattar S sina förslag.
Genom omprioriteringar och vissa skattehöjningar lösgör Socialdemokraterna mer pengar för investeringar i utbildningsplatser, studentbostäder och infrastruktur.
Valrörelsens besked om barnfattigdomen, a-kassan och sjukförsäkringen ligger fast.
Man kan självfallet önska mer av både det ena och det andra. Men i sina huvuddrag är det en politik som känns genuint socialdemokratisk och som partiet borde kunna samlas runt.