Jag har alltid uppfattat Moderaterna som ett parti som uttrycker sig rakt och ärligt även om jag har andra uppfattningar än dem. Men de senaste åren har jag börjat undra hur det står till.
Det började när förra M-ledaren Anna Kinberg Batra, AKB, höll sommartal 6 juni 2016.
”Snart är en miljon människor i utanförskap”, hävdade hon – ett budskap som sedan trummades ut i en rad andra sammanhang.
I tidningen Aktuellt i Politiken kunde dock journalisten Jan Söderström visa att det handlade om statistiskt siffertrixande.
För att få fram siffran var Kinberg Batra tvungen att räkna ihop alla helårsutbetalningar som gjordes av sjukpenning, a-kassa, arbetsmarknadsstöd eller ekonomiskt bistånd (det som förr kallades socialbidrag) under 2015.
Det finns en tabell med så kallade ”helårsekvivalenter i vissa ersättningssystem” som AKB hänvisade till.
Helårsekvivalenter är dock inte samma som enskilda människor. Tolv personer som går arbetslösa en månad är till exempel en ”helårsekvivalent”.
Därför kan inte en politiker som vill ha hedern i behåll påstå att det nästan är ”en miljon människor som lever på bidrag”.
Byggnadsarbetare eller sjuksköterskor, som går arbetslösa eller är sjukskrivna en kortare period, kan ju rimligtvis inte ses som en del av ett stort utanförskap.
Men trots detta fortsatte AKB att använda siffran för att måla upp bilden av ett Sverige i förfall.
Någon ändring har det inte heller blivit sedan Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson tog över rodret i det ledande allianspartiet.
Kristersson & Co kan visserligen inte längre tala om ”en miljon i utanförskap” – det omtalade antalet helårsekvivalenter i vissa ersättningssystem har nämligen gått ned under det rödgröna styret.
Moderaterna har därför fått ändra budskapet till att ”en av sju i arbetsför ålder lever på bidrag”. Men syftet är detsamma som på AKB:s tid. Partiet vill mana fram bilden av en stor grupp slöfockar som egentligen skulle kunna jobba men istället väljer att leva på bidrag.
I en läsvärd artikel i tidningen Arbetet har emellertid Martin Klepke visat att beskrivningen fortfarande är lika oärlig.
Han konstaterar att Moderaterna döpt om A-kassan och sjukförsäkringen till bidrag, trots att de i realiteten är sociala försäkringar, som löntagarna själva betalar för att kunna ha en inkomsttrygghet om de blir sjuka eller förlorar jobbet.
För att komma upp till ”en av sju i arbetsför ålder” måste Moderaterna dessutom räkna in anställdas sjuklönedagar, det vill säga när någon som faktiskt har ett jobb är hemma på grund av influensa eller vinterkräksjuka.
Klepke fortsätter:
”Men det stannar inte där. Moderaterna slänger nämligen också in hela gruppen som går i arbetsmarknadspolitiska program. Arbetsmarknadsutbildning är alltså ingen utbildning, enligt Moderaterna. Det är bidragsutbetalningar.
Vidare finns hela sjuk- och aktivitetsersättningen med, alltså även aktivitetsersättning som betalas ut till personer med funktionsnedsättning för att dessa ska kunna leva ett drägligt liv.
Här ingår också kontaktdagar för föräldrar till barn med funktionsnedsättningar. Dessa föräldrar har naturligtvis ett jobb annars skulle de inte behöva ta ut kontaktdagar, men varje gång de tar ut en kontaktdag förvandlas till bidragstagare i den moderata definitionen.”
Det betyder inte att det saknas problemområden eller utanförskap i dagens Sverige. Det finns dock ingen anledning att beskriva dessa problem som större än vad de är.
Debatten inför valet behöver inte överdrifter och skräckskildringar av karaktären att ”en av sju lever på bidrag”.
Fakta är att sysselsättningen ökar och arbetslösheten minskar både bland utrikes och inrikes födda i Sverige. Men fakta är också att det finns grupper som har svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden och kräver extraordinära insatser.
Det borde vara ett problem som är tillräckligt stort för Ulf Kristersson att diskutera utan att han dribblar med siffror och statistik. Det är inte så moget av en statsministerkandidat.