Ekvationen är egentligen enkel. Höstens val gav en rödgrön majoritet i landstingsfullmäktige.
Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som samarbetat med varandra tidigare och även har skrivit under ett samverkansavtal för den kommande mandatperioden, har tillsammans 36 av fullmäktiges sammanlagt 71 mandat.
De borgerliga partierna plus sjukvårdspartiet har 32 mandat.
SD, som inget av de andra blocken vill samarbeta med, har tre mandat.
Därför är det naturligt att landstingsstyrelsens ordförande är en person som hämtas ur den rödgröna konstellationen.
Men då gäller det att den personen har full uppbackning från de egna leden.
Så var inte fallet med Kent Ögren, vilket skapade rabalder och ett sällan skådat kaos på landstingsfullmäktige 20 november.
Men med tidigare riksdagsleda-moten Maria Stenberg, som är ny rödgrön frontfigur, är läget ett annat. Hon backas upp av samtliga 36 rödgröna ledamöter.
Därmed är landstingsfullmäktiges val under måndagen bara logiskt och i enlighet med folkviljan i Norrbotten.
Ingen domstol i världen kan förändra att 80 408 norrbottningarna faktiskt röstade fram en rödgrön majoritet i valet 14 september i år.
Det hedrar dessutom gruppledaren Mattias Karlsson (M) att han och majoriteten av hans grupp ställde sig bakom valet av Stenberg.
Det är statsmannamässigt, ansvarsfullt och visar känsla för majoritetsförhållandena i Norrbotten. Mattias Karlsson agerar mer konstruktivt och politiskt moget än en del av sina högljudda allianskollegor.
Förhoppningsvis innebär det början på bättre samtals- och samarbetsklimat mellan de styrande och oppositionen i landstinget.
Det är – som Mattias Karlsson uttrycker saken – ”dags att komma upp ur sandlådan”.
Karlssons krav på att oppositionspartierna bör komma in i tidigare i beredningsprocessen är rimligt.
S ärvisserligen fortfarande största parti i landstingsfullmäktige. Till-sammans har S, V och MP, som sagt, också en majoritet.
Men det är en knapp majoritet. Det räcker med att en enda ledamot ska avvika för att det ska förändra majoritetsförhållandena.
Därför finns all anledning för Maria Stenberg och det nya ledarskapet att agera ödmjukt och involvera fler partier i diskussionen om de svåra framtidsbesluten.
Det kommer – oavsett vem som sitter vid styrspaken i landstingshuset – att bli tufft att försvara fem sjukhus och 34 hälsocentraler i glesbygdslänet Norrbotten.
Därför är det bra om budget, landstingsplan och alla tunga strukturbeslut kan förankras bland så många som möjligt i landstingsfullmäktige.
De rödgröna partierna bör arbeta efter den goda regeln att få med sig minst ett annat parti i de stora och avgörande besluten.
Jag vill bara påminna om vad det ytterst handlar om.
Landstinget är ingen struntsak. Det är huvudman för sjukvården i Norrbotten.
Det har en budget som omfattar åtta miljarder kronor och 7 000 anställda. En sådan central samhällsverksamhet kan inte behandlas som en politisk lekstuga.
I grundoch botten är NLL fortfarande ett välskött pastorat. De flesta norr-bottningar är nöjda med hälso- och sjukvården i länet.
Men även välskötta landsting kan köra i diket. Jag vill bara peka på det kärva läget i Västernorrlands läns landsting.
I våras uttryckte SKL:s ekonomer stark kritik mot att landstingspolitikerna i Västernorrland undviker att fatta svåra besparingsbeslut och låter ekonomin förfalla.
Det manar till eftertanke även i den norrbottniska landstingspolitiken.
Det går inte att blunda för att det kan krävas tuffa besparings- och strukturbeslut även i Norrbotten.
I det läget är det knappast till skada om det råder så bred politisk uppslutning som möjligt kring dessa beslut.