Valberedningen i Liberalerna vill skynda på partiledarskiftet.
Den vill avgöra frågan vid ett extra landsmöte under våren istället för vid det ordinarie landsmötet i november.
För en utomstående betraktare förefaller det som en klok strategi. Partier har sällan något att vinna på utdragna personstrider.
För Liberalerna har partiledardiskussionen dessutom alla förutsättningar att utvecklas till ett uppslitande inbördeskrig.
Januariavtalet (JA) har skapat djupa motsättningar i det liberala partiet.
Visserligen sa en klar majoritet av ombuden (62 personer) i partirådet ja till uppgörelsen med regeringen. Men samtidigt fanns en röststark minoritet (30 ombud) som gjorde tummen ned för Januariavtalet och hellre hade sett att partiet släppt fram en borgerlig minoritetsregering med M och KD – en regering som i så fall hade varit beroende av Sverigedemokraternas aktiva stöd.
Dessa kritiskakrafter är dessutom väl representerade i Liberalernas riksdagsgrupp.
Åtta av partiets totalt 20 riksdagsledamöter ville ha Ulf Kristersson (M) som statsminister även om det innebar ett beroende av Sverigedemokraterna. Det var Mats Persson, Gulan Avci, Johan Pehrson, Allan Widman, Juno Blom, Robert Hannah, Bengt Eliasson och Helena Gellerman.
Även tidigare jämställdhetsministern Nyamko Sabuni, som är mångas partiledarfavorit efter avgående Jan Björklund, har varit inne på samma spår.
Alla centralt placerade liberaler talar visserligen om att ”en kommande partiledare måste respektera partirådets beslut om JA”.
Men med vilken entusiasm och kraft skulle en ny partiledare, som varit öppet kritisk mot uppgörelsen med S och MP, ta fajten för uppgörelsen? Vilket förtroende skulle ett sådant ledarskap ha hos övriga partier i samarbetet?
”Jag trorinte på projektet”, sa Mats Persson när partirådet tog ställning 13 januari.
”Vi lovade dem att Stefan Löfven inte skulle få fyra år till vid makten”, framhöll Gulan Avci samma dag.
Det är naivt att tro att de och andra i partiets högerfalang har förändrat sin grundinställning sedan dess.
I och för sigär det korrekt att Liberalerna inte på egen hand kan fälla JA.
Men om partiet lämnar uppgörelsen skulle riksdagsmajoriteten som släppte fram Löfven II krympa betänkligt. En konstellation med M, KD, SD och L skulle representera 174 av riksdagens sammanlagt 349 mandat.
Betänk dessutom att en av Centerpartiets ledamöter – Helena Lindahl från Robertsfors – gick emot partilinjen och röstade emot Löfven II. Om hon hoppar på högertåget skulle det i så fall finns en majoritet mot Stefan Löfvens regering.
Frågan är även hur ett liberalt fotbyte skulle påverka opinionen i Centerpartiet.
Det är inte helt otroligt att studentförbundet, Helena Lindahl och andra JA-kritiker skulle få vind i seglen och kunna vrida Centerpartiet i en annan riktning.
Där är vi inte idag. Nu finns en bred och i många stycken bra uppgörelse mellan S, L, C och MP. Samtalen om vårändringsbudgeten är i full gång.
Det finns emellertid många små tuvor längs vägen som kan välta det stora regeringslasset.
I P1:s ”Godmorgon, världen!” 27 januari konstaterade jag att Stefan Löfven förtjänar bragdguldet om regeringen klarar sig helskinnad genom hela mandatperioden.
Den bedömningen ligger fast.
Regeringen kan säkert hanka sig fram både ett och två år.
Men vad händer när valet 2022 börjar närma sig? Då växer behovet av egenprofilering hos samtliga partier – i synnerhet de som har dåliga opinionssiffror. Det kan påverka Januariavtalet.