Tillåt mig att börja dagens ledare med att ställa en fråga: När hörde ni senaste en svensk partiledare tala direkt i radio eller tv? Det är klart att det finns undantag – men på det hela taget har vi inte sett röken av våra ledande politiska företrädare sedan scenen i Almedalen på Gotland packades ned för två veckor sedan.
Det är inte särskilt konstigt. Juli är redan i sig en politiskt lågintensiv månad, när väljarna gör annat än att engagera sig i debatter, och på politikens område är sommartorkan mer än en tidningsanka eller ett skämt.
Börsbolagen måste rapportera resultaten för årets andra kvartal vid den här tiden, men partierna har ingen skyldighet att komma med nyheter eller förslag. Vilka reformer och revolutioner vi än har att vänta oss i höst kommer vi inte att behöva höra om dem medan vi ligger i hängmattan i alla fall.
Förhoppningsvis är det också just i hängmattan som våra partiledare ligger just nu. För deras del har det senaste året varit längre och arbetsammare än för några andra – riksdagsvalet i september följdes av en intensiv och uppslitande regeringsförhandling, och i samma ögonblick som den var färdig började valrörelsen inför Europaparlamentsvalet.
Det finns knappast något stressigare, svårare eller mer påpassat uppdrag i dagens Sverige än att vara ledare för ett politiskt parti. Och hur fel man än kan tycka att deras åsikter är ibland, kan man inte annat än beundra dem för det lass de orkar dra i år efter år; i en tid av ökande polarisering är det värt att minnas att också de är personer av kött och blod, med nära och kära som har sett fram emot att semestra med dem.
Att partiledarna har semester betyder naturligtvis inte att landet står stilla, eller att det saknar ledning. Numerärt är regeringen något svagare än vanligt – men i gengäld bjuder de varje torsdag under sommaren traditionsenligt in pressen till en ”sommarfika” där det förutom möjligheter till intervjuer också presenteras ärenden och nyheter från veckan som gått.
Det är sällan något storslaget – denna vecka var det som väckte mest uppmärksamhet att man ger en utredning i uppdrag att titta på möjligheten att införa en särskild rubricering för hedersbrott, och samtidigt göra en översyn av lagstiftningen kring kvinnofridsbrott.
Med tanke på det engagemang som våld i nära relationer har väckt hos allmänheten de senaste åren är det en bra sak – och det finns också goda skäl till att vara konkret i arbetet mot hedersvåld. Alltför ofta kidnappas den debatten av högerpartierna med stora ord om ”svenska värderingar.” Det är den alltför allvarlig för – i den mån det handlar om brottslighet, måste samhällets svar faktiskt vara juridik.
Med det sagt kommer justitieministern Morgan Johanssons (S) förslag knappast att få världen att börja snurra åt ett nytt håll. Detsamma häller de gröna obligationer som finansmarknadsminister Per Bolund (MP) hade att komma med, och de fem miljoner extra till att stödja besöksnäringen som näringsminister Ibrahim Baylan hade med sig dom dopp till veckans fika.
Det är godsaker alltihop, där det ena syftar till att implementera ett grönt tänkande i själva kärnan av hur man investerar, och det andra till att stötta en näring som särskilt under den här säsongen sysselsätter allt fler runtom i landet. Men det är knappast några kioskvältare – och det var faktiskt aldrig tanken heller.
Och i stället för att beskärma oss över sommartorkan, så borde vi kanske glädjas över den, och över att politiken och världen i alla fall ibland är så lugn att till och med de som står i mitten av den, har tid att ta semester med sina nära och kära ibland.