"Den försämrade ekonomin - främst de minskade exportpriserna på olja genom att Saudiarabien avsevärt ökade sin produktion - fällde Gorbatjov och ledde till Sovjetunionens fall", sade Sveriges Moskvaambassadör 1989-1994 Örjan Berner nyligen i Stockholms ABF-hus.
Förste socialdemokratiske ledaren Hjalmar Branting menade att Sovjetunionen bar på fröet till sin egen undergång. Går det att hålla ihop ett sådant jätteland från Vladivostok till Kaliningrad, som omfattade 15 republiker, ännu fler autonoma områden, oräkneliga etniska grupper och åtskilliga tidszoner med demokratiska medel?
Michael Gorbatjov kom till makten i mars 1985, blev den siste sovjetledaren och generalsekreteraren i kommunistpartiet. Med sin politik för glasnost (öppenhet) och perestrojka (reformer) ville han gradvis förändra landet.
Partiets maktmonopol avskaffades, men han ville behålla det och också Sovjetväldet om än reformerat. Var det naiv t att tro på en väg med förändringar steg för steg? När snöbollen kom i rullning fanns det ingen återvändo.
Vi har anledning att vara Gorbatjov tacksam för att han valde fredliga metoder. När DDR:s siste ledare Erich Honecker bad om acceptans för att använda blodiga metoder mot demonstranter i sitt land i början av oktober 1989 svarade Gorbatjov blankt nej.
Kommunistsystemets nedmontering påskyndades och Berlinmuren öppnades en dryg månad senare.
Gorbatjov förlorade maktkampen efter det misslyckade kuppförsöket i Moskva i augusti 1991. Kuppavvärjningens frontman, ryska republikens regeringschef Boris Jeltsin tog över befälet.
Jeltsin lät förbjuda kommunistpartiet, gav de tre baltiska republikerna självständighet och efter en uppgörelse med Vitryssland och Ukraina upplöstes Sovjetimperiet i slutet av december 1991.
Vinnarna skriver historien. Olof Palmes närmaste medarbetare Anders Ferm har sagt att det är en strid om historieskrivningen. Efter Berlinmurens öppnande kunde man höra befängda fanfarer om att "Vi vann" och "Sovjet rustades sönder" i bästa John Wayne-stil. Europeiska högern med Carl Bildt som en talför företrädare var inne på det spåret.
Vad hade kunnat hända i kärnvapenåldern utan Palmes vision om gemensam säkerhet - "ett kärnvapenkrig har bara förlorare" - Willy Brandts försonliga ostpolitik och Gorbatjovs fredslinje med godkännande av Tysklands enande? En ny Kubakris? Ett kärnvapenkrig i värsta fall? Ett massdödande som nu uteblev?
15 nya kärnvapenländer hade kunnat uppstå över en natt, men framsynt drogs alla sovjetiska kärnvapen tillbaka från andra republiker och placerades i Ryssland.
USA utlovade att Nato inte skulle expandera österut, dock utan att något skriftligt avtal undertecknades. Polen drev på för en utvidgning. DDR-delen av Tyskland, tidigare buffertstater i Östeuropa och baltiska före detta sovjetstaterna är alla i dag Nato-medlemmar.
Inte undra på att Ryssland - förespråkare av en europeisk säkerhetsordning - ser detta som ett stort svek.
Gorbatjov sökte en ny politisk modell och intresserade sig för den svenska socialdemokratin som föregångsexempel. Den västeuropeiska socialdemokratin har försvagats efter kommunismens fall, söker ännu en ny identitet och hade ingen egen hållbar ekonomisk modell att erbjuda de famlande vännerna i öst.
Chockterapi, extrem nyliberalism, korruption, omfördelning av rikedomar och enormt ökade klyftor som sällan skådats historiskt på så kort tid fick styra den ekonomiska omvandlingen. Oligarker, rövarbaroner, girigbukar, tjuvar och kriminella tog befälet över ekonomin.
"Landet förstördes under Jeltsins tid vid makten", ansåg Boris Pankin, tidigare ambassadör, och kort tid sovjetisk utrikesminister hösten 1991 vid ett annat ABF-seminarium.
Vladimir Putin, på väg att återväljas till rysk president, har betecknat den sovjetiska upplösningen som "förra århundradets största geopolitiska skandal". Putin hjälptes under sin förra tid som president av en förbättrad ekonomi genom ökade världsmarknadspriser på olja och gas.
Politiskt har hans maktinnehav inneburit bakslag. Politiska oppositionspartier existerar knappast, allt fler tidigare KGB-män har fått höga positioner, obekväma journalister mördas, ryska civilsamhället är svagt och ett auktoritärt styre tilltar i styrka.
Vad Putins och Medvedevs idéer om "modernisering" står för är ännu skrivet i stjärnorna. En militär upprustning har påbörjats för att återupprätta ryska maktsträvandets förlorade heder. Hotet ska dock inte överdrivas. Örjan Berner har sagt att den ryska försvarsmakten i dag är mycket liten jämfört med sovjetiska försvarsmakten.
Den kamp Solidaritet i Polen, Charta 77 i Tjeckoslovakien och nationella Helsingforskommittéer inledde från mitten av 70-talet för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter i östblocket har segrat.
Mycket är ogjort eller har gått snett i den fortsatta utvecklingen som vi har anledning att intressera oss för, eftersom den också angår oss.