Owe Nilsson, senior politikreporter hos anrika TT (Tidningarnas Telegrambyrå) twittrade i veckan:
”Alla källor vill något när de pratar med journalister, det är inget konstigt och kan inte hindra rapportering. Men konsekvensneutralitet bör helst inte ersätta källkritik.”
Det är ord som alla – oavsett om de jobbar som reportrar eller tillhör den mediekonsumerande allmänheten – alltid bör ha för ögonen.
Journalistiken lever på tips och kontakter. Men det gäller att vara medveten om att många källor har en egen agenda och vill påverka medierapporteringen i en viss riktning.
”Spinndoktorerna”, som de brukar kallas, finns både här och där, i lokal- och rikspolitiken, i alla politiska läger.
Vi har sett det under förhandlingsspelet om det lokala styret i Luleå och ser det nu i regeringsdiskussionerna.
Det är knappast en tillfällighet att Dagens Industri och Expressen just nu har stora rubriker om ett internt uppror mot Jan Björklund (L).
Enligt ”en centralt placerad källa” i Liberalerna har Björklund en majoritet emot sig i den egna riksdagsgruppen om han går vidare med regeringsförhandlingar med Stefan Löfven (S).
Han kan istället tvingas uttala stöd för en M+KD-regering efter Löfvens sonderingsrunda.
Det är möjligt att det stämmer. Det är dock svårt att veta med säkerhet, eftersom artiklarna bygger på anonyma källor och spekulationer.
Det finns ju dessutom ett intresse hos vissa krafter i borgerligheten (som hellre vill luta sig mot SD än S) att skapa bilden av att idéerna om blocköverskridande samarbete är dödfödda.
Därför kan det inte uteslutas att denna ”centralt placerad källa” är ute i sådana ärenden.
Själv vill jag gärna tro på vad Jan Björklund – och Annie Lööf (C) – har sagt under hela valrörelsen. Gång efter annan har de markerat att de inte vill ge Sverigedemokraterna makt och inflytande.
Men om de skulle lägga ned sina röster till förmån för en M+KD-regering (som får aktivt stöd av Sverigedemokraterna) har de ju gett Jimmie Åkessons parti ett avgörande inflytande över regeringsfrågan.
I det läget kommer antagligen Björklund att hävda att han bara följer partirådets beslut och Lööf säger kanske något om att alla andra lösningar provats och tyvärr fallit.
Då kommer deras ”spinndoktorer” att försöka etablera bilden av att C och L verkligen försökt få tillstånd ett brett samarbete men att Löfven inte gett ett seriöst erbjudande.
Jag gissar emellertid att det ändå blir svårt att undvika en svekdebatt för L och C.
Nyligen visade en opinionsmätning från Aftonbladet/Inizio att 92 procent av Centerpartiets väljare hellre samarbetar med S än SD.
För Liberalernas väljare var resultatet 70 procent.
Det är inga överraskande siffror. Det tydliga avståndstagandet från SD:s värderingar och politik är det bestående intrycket från de liberala partiernas valrörelse 2018. Det var sådant som drog röster och väckte respekt.
Därför hoppas jag att C och L för sin egen skull men också för Sveriges inte ger upp ambitionerna att skapa en regering med förankring i politikens mittfält.
”Om jag tvingades välja skulle jag hellre ta decennier av S-styre än ett år med SD”, skrev ledarskribenten Petter Bergner i liberala Sundsvalls Tidning för ett par år sedan.
Han skrev det inte för att han gett upp sina borgerliga ideal eller för att hylla S, utan för att ställa saker och ting i perspektiv.
”SD är nämligen en motståndare – ja, ett hot – av ett helt annat slag. Läs vad de skriver och vilka motioner de lägger. Lyssna till hur de uttrycker sig öppet och i det fördolda. Lär känna deras marktrupper och hur de agerar. Inse att de polerade skyltfönstren inte är allt. Reflektera sedan ett varv till kring regeringsfrågan och fundera över var du själv står”, avslutade han.
Jag hoppas de högt värderade 51 ledamöterna i Centerpartiets och Liberalernas riksdagsgrupper läser och begrundar.
Det vore sorgligt om regeringsförhandlingarna slutar med att Sverige får sin mest högerinriktade regering sedan Arvid Lindman styrde landet 1928-1930.