I bland står det klart för envar, att majoriteten i folkhemmet, bättre än politikerna vet vad som är rätt och riktigt.
Nyligen var Lärarförbundet ute på Storgatan och samlade namn för en bättre skola och högre lärarlöner. Det var en oerhört positiv upplevelse.
Personligen har jag inte varit med om något så positivt mottaget krav sedan demonstrationerna mot Sovjets invasion av Tjeckoslovakien eller demonstrationerna mot Vietnamkriget efter Hanoibombningarna.
Nio av tio Luleåbor tycks vara överens med Lärarförbundet om att högre lärarlöner är en förutsättning för en bättre skola.
Ser vi kanske slutet på en trettio år lång utveckling av en backlash för efterkrigstidens skola som byggdes upp av Tage Erlander, Olof Palme och många, många lärare, elever och skolpolitiker i landet.
Reaktionen som själv tog namnet kunskapsskolan på 80-talet och ledde till skolans marknadsanpassning i samband med den borgerliga regeringen i början av 90 talet. En marknadsanpassning som i sin tur ledde till en uppdelning mellan föräldrar och elever med hög studietradition och därmed motivation och de föräldrar/elever som på grund av annan bakgrund hade sämre motivation.
Sveriges elevers resultat i mekaniska kunskapsmätningar som exempelvis PISA-undersökningar sjönk snabbt. Läraryrket blev ett yrke för lågavlönade kvinnor liksom basarbetet i sjukvården och på bibliotek medan männen med lika lång utbildning tog civilingenjörs-och läkartjänsterna.
Den till USA utflyttade DN-redaktören Hans Bergström som redan som ungdomsklubbist i FPU tagit till sig kunskapsrörelsen blev den ledande propagandisten mot den svenska skolan och fick där Jan Björklund som en vapendragare.
Den ultimata makten över svensk skola hamnade i ovetenskapliga tyckares händer. Han genomför nu en gymnasiereform där lärarna blir färre, klasserna större och resurserna dras ned med följande summor de kommande åren:
2012: 675 miljoner kronor
2013: 895 miljoner kronor
2014: 1 360 miljoner kronor
2015: 1 930 miljoner kronor
Hur en sådan skolpolitik kan leda till en bättre skola för alla är mycket svårförståeligt men förklarar kanske människors reaktioner inför kravet på högre lön och status till lärarkåren.
De 60-, 70- och 80-talister som skrev under Lärarförbundets krav tycker säkert att man trots allt fått en bra skolgång som verktyg för att bygga det samhälle där man försörjer sig och det samhälle där man med hjälp av andra skall ta hand om sina barn och sina gamla föräldrar.
De unnar lärarkåren en lön som motsvarar kompetens och utbildning och vill att de egna barnen skall få en bra start i livet för att klara kunskapssamhällets krav på livslångt lärande. Lust, engagemang och lärande står mot den byråkratisering och neddragning av resurser som nuvarande politik bygger på.