Den som gjorde lumpen i Boden i början på 1980-talet, som denna ledarskribent, fick lära sig att gilla läget och att inte gnälla. Oavsett väderlek, terräng och fiendens styrka gällde att göra det bästa möjliga av situationen.
Samma sak fick statsminister Stefan Löfven (S) antagligen lära sig under sina elva månader som värnpliktig på F4 i Östersund 1976–1977.
Sådana lärdomar är även en bra utgångspunkt för politiskt arbete.
En politiker som får 28,3 procent av rösterna har ingen majoritet.
Däremot kan hen – genom att manövrera skickligt och samarbeta med andra – utöva inflytande över samhällsutvecklingen.
Det är vad Löfven gör genom Januariavtalet. Det rymmer eftergifter till Liberalerna och Centerpartiet. Men det innehåller också många socialdemokratiska framgångar.
Daniel Färm, chef för den S-märkta tankesmedjan Tiden, har gått igenom avtalet. Han konstaterar att det innehåller ett 20-tal förslag som är problematiska för S men samtidigt hanterbara.
”131 av de sammanlagt 172 förslagen har dock god potential att bidra till en progressiv samhällsutveckling”, skriver han i Dagens Nyheter 4 februari.
Löfven hade självfallet inte prioriterat att slopa värnskatten om han fått bestämma själv. Det var ett krav från Liberalerna.
Å andra sidan har S-ledaren förhandlat fram satsningar på välfärden, likvärdighet i skolan, familjeveckan, infrastrukturen i hela landet och en massa annat.
Om detta talade också Löfven och utbildningsminister Anna Ekström (S) under onsdagens besök i Luleå och Piteå.
Alternativet till Januariavtalet var dessutom inte mer S- eller vänsterpolitik.
Det hade varit att driva C och L i famnen på högern och att Sverige fått en M/KD-regering med Sverigedemokraternas aktiva stöd, vilket skulle varit början på en lång socialdemokratisk ökenvandring.
Det är för övrigt den dystra tillvaron för många av Löfvens S-kollegor runtom i Europa. I land efter land har socialdemokratin marginaliserats och tappat inflytande.
Men i Sverige har Löfven och Socialdemokraterna lyckats behålla ledartröjan genom att etablera ett samarbete med delar av borgerligheten. Det är inte illa pinkat av en arbetargrabb från Örnsköldsvik.
Mot den bakgrunden är det inte konstigt att Löfvens ledarskap lyftes fram som ett föregångsexempel när ESP, de europeiska socialdemokraterna, kongressade i Madrid under helgen.
Stefan Löfven, Spaniens Pedro Sánchez och Portugals António Costa är de mest framgångsrika S-ledarna i Europa just nu.
Det betyder så klart inte att svenska S ska nöja sig med valresultat på 28,3 procent. Men det går inte att bortse från hur den politiska terrängen ser ut 2019.
Det har gått 25 år sedan Sverige hade en vänstermajoritet i riksdagen och 15 år sedan de rödgröna partierna hade majoritet. De svenska väljarna har rört sig åt höger i princip ända sedan 1968.
Löfven har emellertid hanterat läget och löst uppgiften.
Han har lyckats skapa nya vägar till inflytande för socialdemokratin. Det är värt minst 10-7-7 för att använda gamla militära vitsord