I mitten av april riktade revisorerna i Norrbottens läns landsting svidande kritik mot det negativa resultatet, att de olika verksamheterna under en följd av år tillåtits gå med stor förlust och att den tidigare landstingsledningen inte förmått att följa upp beslutade sparkrav.
I NSD avslöjade även en av revisorerna att de övervägt att inte bevilja landstingsstyrelsen ansvarsfrihet.
Revisorsrapporten säger en del om allvaret. Landstingsekonomin befinner sig på ett sluttande plan.
Det är även bakgrunden till det omfattande sparpaket som presenterades under måndagen och berör i princip all verksamhet (hälsocentraler, tandvårdskliniker, kultur med mera).
Nya landstingsrådet Maria Stenberg och hennes kollegor tvingas helt enkelt ordinera en besk medicin till den sjuka landstingsekonomin.
Det går säkert att diskutera enskildheter i sparprogrammet.
Men det går inte att bortse från den bistra verkligheten och behovet av radikala förändringar. Landstinget måste anpassa kostymen till ett nytt läge.
1992 hade länet en befolkning på 266000 invånare. Nu ligger invånarantalet under 250 000 personer.
Det är ett tapp med hela 16 000 människor på bara ett par decennier.
Som en jämförelse: Det motsvarar hela befolkningen i Älvsbyn, Övertorneå och Överkalix – det vill säga tre norrbottniska kommuner!
En sådan kraftig befolkningsnedgång påverkar givetvis underlaget för tandvård, sjukvård och all annan landstingsverksamhet, samtidigt som det betyder minskade statsbidrag och krympande skatteintäkter.
Ansvarslösa landstingspolitiker kan rycka på axlarna åt problemen och sticka huvudet i sanden.
Men ansvarskännande beslutsfattare kan inte bortse från realiteter. Det behövs ett antal tuffa besparings- och strukturbeslut i Norrbotten.
Sådana beslut är aldrig populära. Men politik är inte alltid en dans på rosor.
Man kan inte göra som i Grekland och bara strunta i underskott.
Det gör inte saker och ting bättre. Då blir situationen bara till sist helt ohanterlig.
Det är nya tider för välfärds- och fördelningspolitiken i Norrbotten.
På 1970- och 1980-talen handlade landstingspolitiken om att fördela en växande ekonomisk kaka.
Men 2015 handlar det om att välja och prioritera vad som ska vara kvar.