Denna mandatperiod har präglats av en rekordomsättning på partiledare. Om Göran Hägglund får gå vid Kristdemokraternas riksting är det bara Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund som har erfarenhet att leda ett riksdagsparti mer än en mandatperiod.
Det politiska läget har sällan varit så öppet. För flera partier, på båda sidan blockgränsen, kan utvecklingen framöver lika väl bli positiv som negativ.
För alliansen är utmaningarna störst för Kristdemokraterna och Centerpartiet. Både partierna kom in i Riksdagen på grund av moderata stödröster.
Nu verkar kristdemokraterna å sin sida vilja göra sig av med det enda som verkar vara deras tillgång, en hyggligt populär partiledare. Centerpartiet har redan satsat på en nystart, men fortfarande är det lika oklart vad som ska bli deras nisch i svensk politik.
Reinfeldt verkar bli ensam kvar från alliansens bildande. Allt pekar på att de andra partiledarna i en desperat jakt på att synas i skuggan av Moderaterna kommer bli allt mindre lojala med alliansen.
Inom oppositionen är det politiska läget lika oklart. Den mest dramatiska förändringen sedan valet har Socialdemokraterna genomgått. Under ett trekvarts sekel har detta parti präglats av regeringsduglighet parat med pragmatism och en hygglig dos konservatism.
Självklart har man i vissa frågor farit fram i radikal riktning, men det har alltid balanserats av att man i andra tagit mer måttfulla mått och steg.
Det är bara att inse att denna roll håller på att övertas av moderaterna. Förtroendet för modraternas regeringsduglighet är hög, medan siffrorna är usla för socialdemokraterna. Senaste veckans interna konflikt om budgetmotionen kan komma att sänka förtroendet ytterligare.
Om Vänsterpartiet väljer Jonas Sjöstedt till partiledare kommer det inte att bli lättare. I och med detta tvättar Cänsterpartiet bort mycket av kommuniststämpeln.
Journalisterna kommer i ännu mindre utsträckning vända sig till Waidelich eller Juholt, när man kan få mer spännande och initierade analyser från Sjöstedt. Miljöpartiets nya ledning är fortfarande inte varma i kläderna, men har också potential att ta ett stort utrymme.
Socialdemokraterna är i riskzonen för att allt mer framstå som en stormakt på dekis. Alla som ser dem utifrån, inser att de har långt kvar för att återetablera sig som det parti det en gång var. Den interna kulturen präglas dock lika fullt av att man är (eller borde vara) stormakten i svensk politik.
Om socialdemokraterna skall komma igen, krävs mer än nya politiska förslag. Lika viktigt är att det interna arbetet och kulturen förändras i partiet.
Just nu pekar det mesta på att socialdemokratin står inför stora utmaningar om de inte, precis som i andra europeiska länder, ska marginaliseras allt mer.