I en serie artiklar i Aftonbladet debatterade under sommaren Moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forsell med socialdemokraten och ordföranden för riksdagens justitieutskott Fredrik Lundh Sammeli om straffet för våldtäkt.
Utgångspunkten var att Forsell och Moderaterna anklagade regeringen för att inte ta våldtäktsfrågan på allvar, och för att inte i tid ha genomfört de straffskärpningar på sexualbrottsområdet som man har utlovat.
Fredrik Lundh Sammelis svarade i samma tidning att regeringen redan reformerat flera delar av sexualbrottslagstiftningen – bland annat har man infört den så kallade samtyckeslagen, och sett till att våldtäktslagstiftningen även inkluderar sexköp av personer som utsatts för människohandel. Inte nog med det – en översyn av den övriga lagstiftningen är redan aviserad.
Allt detta känner Johan Forsell och Moderaterna naturligtvis till. Deras stora ord till trots är skillnaden partierna emellan liten, och snarare än att göra en skillnad mellan partierna synlig är syftet med hans artikel att få det att framstå som om det hade funnits en sådan skillnad.
Så blir straffskalan för våldtäkt i Moderaternas händer inte ett instrument för att minska brottsligheten – utan en klubba att försöka slå regeringen i huvudet med.
Det är tröttsamt, för det leder till en skendebatt. I stället för att debattera orsaker och åtgärder, hamnar man i en diskussion om vem som gjort eller sagt vad. Det är svårt att tycka något annat än att väljarna förtjänar bättre än så.
Skillnaden mellan Moderaterna och Socialdemokraterna är nämligen inte att det ena partiet är mer emot sexualbrott än det andra. Det kan finnas värderingsskillnader och det finns definitivt skillnader i hur man anser att brott bäst ska bekämpas; men att som här landa i en tävling om vem som egentligen är mest emot våldtäkter gagnar ingen. Varken partierna, väljarna eller brottsoffren.
I det här fallet faller ansvaret på att det är så debatten förs på Moderaterna. Att anklaga regeringen för att inte ta sexualbrottsligheten på allvar är ohederligt på gränsen till oseriöst. Men det betyder inte att de är ensamma om att bära ansvaret för det nuvarande tillståndet i den rättspolitiska debatten.
Tvärtom finns det skäl även för Socialdemokraterna att utvärdera sin nuvarande position, och fundera på om man verkligen ska ställa upp på den här typen av argumentation. På sikt kommer man nämligen behöva hitta någonting annat att säga, än att man skärper straffen mer än vad borgarna gör.
För socialdemokratin i Stefan Löfvens tappning har det varit viktigt att betona att man tar ansvar. Det man har hämtat ur arbetarrörelsens rötter är inte dess inneboende längtan och strävan efter frihet, utan budskapet att var och en ska vara nykter, hederlig, skötsam och göra sin plikt.
På sätt och vis är det en mycket rimlig tolkning av vår tid, och ett fungerande svar på dess oro. I en artikel i Göteborgs-Posten (18/7) beskrev idéhistorikern Anton Jansson hur det är möjligt att beskriva 2000-talet som rädslans decennium, och 2010-talet som ilskans årtionde.
Det är en ilska som Socialdemokratin har varit tvungen att bemöta – men också en ilska som den måste våga visa vägar ut ur. Med sitt mångsidiga arv har arbetarrörelsen en unik förmåga att inta olika politiska positioner, och göra det med ideologisk övertygelse och tyngd.
Det är hög tid att förvalta det arvet nu. Någon måste ta steget fram, och visa att kriminalpolitiken måste bygga på rationella överväganden snarare än känslomässiga argument – och att vår lyra har fler strängar än bara strängare straff.