Läsningen av minibiografierna i serien ”Sveriges statsministrar under 100 år” har tagit mig till del 14.
Den handlar om bondeförbundaren Axel Pehrsson-Bramstorp, som var statsminister under 101 dagar 1936, och är skriven av tidigare NSD-medarbetaren Lotta Gröning.
Pehrsson-Bramstorp hann inte sätta många spår i verkligheten under sin superkorta statsministertid. Men han bör kommas ihåg av andra skäl.
Under hela 1930-talet spelade han en central roll som politisk samarbetsingenjör. Han var en pragmatiker som inte var rädd för att göra upp med Socialdemokraterna.
1930-talets breda krisöverenskommelse mellan arbetar- och bondepartierna bar hans signum.
Bramstorp och S-ledaren Per-Albin Hansson kom från enkla omständigheter och fann varandra både personligt och politiskt – ungefär som Göran Persson (S) och Per-Ola Eriksson (C) under 1990-talets budgetsanering.
Läsningen ger perspektiv på dagens hårt cementerade blockpolitik.
Dåtidens centerpartister (bondeförbundarna) var inte främmande för att sträcka ut handen och samarbeta med S.
Samarbete var snarare regel än undantag under 1900-talet. De två partierna satt även i samma regering under perioden 1951-57.
Med historiens facit i hand har Sverige också haft glädje av dessa breda politiska lösningar.
Men i dag är det tyvärr annat ljud i skällan. Både nuvarande C-ledaren Annie Lööf och hennes företrädare Maud Olofsson har varit de starkaste tillskyndarna av det nuvarande blockbygget.
Tonläget mot Stefan Löfven och arbetarrörelsen är hårt. Till exempel är Centerpartiet det borgerliga parti som starkast driver kraven på uppluckringar av arbetsrätten och anställningsskyddet.
Den gamla tidens utsträckta hand har ersatts med en knuten näve.
Det sker dessutom i ett läge när Sverige går mot ett nytt politiskt landskap som ställer större krav på större samarbetsförmåga hos partierna.
Opinionsmätningarna visar att vi kan få ett valresultat med oklara majoritetsförhållanden och en ökad fragmentisering i riksdagen.
Därför behövs en större beredskap och öppenhet för nya samarbetsmönster i politiken.
Även 2010-talet skulle behöva en Bramstorp. Vi bör komma ihåg att det inte är stridshingstar och plakatpolitiker som byggt välfärdslandet Sverige.