"1954 startade svenska kärnvapendebatten efter USA provsprängt i Stilla havet", säger Jan Prawitz, rådgivare till svenska nedrustningsdelegationen från 1962.
"Olof Palmes första självständiga uppgift som Tage Erlanders sekreterare var att förbereda ett interpellationssvar i riksdagen efter sprängningen", tillägger Stellan Andersson, Arbetarrörelsens Arkiv, som också deltar i samtalet.
Kärnvapen sågs då bara som ett kraftigare konventionellt vapen. Strålningsriskerna diskuterades knappast alls. Militären ansåg att Sverige inte kunde angripas om vlandet hade egna kärnvapen. Svenska trupper skulle inte behöva spridas över hela landet utan kunna koncentreras. Varför ska svenskarna vara sämre rustade än fienden?
Utredningar inom försvaret förordade svenska kärnvapen. Sovjetunionen uppfattades som ett hot och de ovanjordiska kärnvapenproven på Novaja Zemlja skrämde i Norge och Sverige.
Nejsidan började formeras. Utrikesminister Östen Undén ansåg att risken för ett tidigt angrepp skulle öka med kärnvapen. S-kvinnor sa nej till kärnvapen som ett moraliskt imperativ.
"Tage Erlander var bekymrad. Socialdemokratiska partistyrelsen tillsatte 1958 en atomkommitté med Olof Palme som sekreterare och bland andra Undén som ledamot. I rapporten Neutralitet-Försvar-Atombomb rekommenderades handlingsfrihetslinjen och godtogs viss skyddsforskning . Partikongressen 1960 beslutade enligt förslaget. Palme formulerade sig elegant då opinionen var starkt delad. Sverige skulle inte på många år kunna få plutonium vilket i praktiken uteslöt svenska kärnvapen", bedömer Prawitz.
"USA ville inte att Sverige - och inte heller Frankrike - skulle ha kärnvapen. USA agerade via civila energiprogrammet, dumpade lättvattenreaktorer och upparbetat uran, varigenom den svenska linjens tungvattenreaktorer inte blev konkurrenskraftiga. Att ta fram plutonium för ett svenskt atomvapenprogram var för dyrt. Partiella provstoppsavtalet som ingicks 1963 förbjöd ovanjordiska prov, också för att få tyst på den högljudda internationella fredsrörelsen", inflikar Stellan Andersson.
"I början av 60-talet ökade tveksamheten till kärnvapen efter Solly Zuckermans rapport till brittiska regeringen. Undén tog strid med ÖB och presenterade 1961 ett förslag i FN om en kärnvapenfri klubb av länder som skulle avstå från vapnen, Undénplanen, fortsätter Prawitz.
Irland föreslog ett ickespridningsavtal i FN. USA presenterade en doktrin om "flexibelt gensvar" i stället för "massiv vedergällning". Enligt en ny bedömning skulle Sverige mer sannolikt riskera ett angrepp med konventionella vapen. Kärnvapen riskerade ’tränga undan’ de konventionella arsenalerna.
Karl Fritiofson, statssekreterare och ordförande i försvarsutredningen, sa för första gången för regeringen nej till kärnvapen i mars 1966. I regeringens proposition våren 1968 skrevs "för närvarande inte aktuellt att skaffa svenska kärnvapen", vilket riksdagen enhälligt beslutade. Sverige skrev under ickespridningsfördraget samma år.
Regeringen med Palme som statsminister sa nej till kärnvapen, men ja till fortsatt forskning. 1972 beslutade riksdagen att begränsa försvarskostnaderna. ÖB tvingades prioritera hårdare.
"Kärnvapen blev en global angelägenhet med ickespridningsfördraget. Sveriges röst hade stor tyngd genom att Försvarets forskningsanstalt behärskade agendan. Potentiellt skulle vi kunna tillverka kärnvapen. I FNs generalförsamling samlade våra åsikter majoritetsbeslut. Alva Myrdal delade Nobels fredspris 1982 för sina insatser i nedrustningsförhandlingarna", värderar Prawitz.
Enligt Prawitz och Andersson var Sverige framträdande. Inga Thorsson var 1975 ordförande för FNs första granskningskonferens av ickespridningsfördraget och ledde en FN-kommitté 1978 om nedrustning-konvertering, övergång från militär till civil produktion. 1987 satt hon ordförande för en FN-konferens om sambandet nedrustning-utveckling.
Sveriges FN-ambassadör Anders Thunborg utsågs 1978 till ordförande i en FN-studie om kärnvapen som antogs av en enhällig generalförsamling.
Tio år senare fick Maj-Britt Theorin samma uppgift till samma resultat.
En internationell konferens i Hiroshima 1977 föreslog att Olof Palme skulle leda en kommission om nedrustning. Kommissionen ombildades 1980 och presenterade 1982 rapporten om Gemensam säkerhet.
2003 tillsatte utrikesminister Anna Lindh på FNs anhållan Hans Blix kommission om massförstörelsevapen.
2007 fick kravet på en kärnvapenfri värld ny aktualitet genom en artikel av Henry Kissinger med flera i Wall Street Journal. Kravet stöds av många politiker. Obama har också stött det, men det har delvis stoppats upp genom Natos nya strategiska koncept som antogs vid dess toppmöte i november 2010.
"Jag ser ändå mer ljus i änden av Nato-tunneln idag än 1999", avslutar Jan Prawitz.