Ungefär lika många människor i Finland och Sverige - runt 400 000 personer - har svenska respektive finska som modersmål. Språken har talats i båda länderna många hundra år. I Finland har svenskan grundlagsställning som andra språk. Det har finskan inte uppnått i Sverige trots krav från sverigefinskt håll.
Finska och meän kieli har formellt stärkts efter EU-inträdet genom en ny lag om minoritetsspråk från år 2000. Om meän kieli är ett eget språk eller en dialekt av finskan är föremål för en fortlöpande känsloladdad debatt.
Minoritetsspråken har kommit i kläm till följd av den samhälleliga, politiska och ekonomiska utvecklingen.
1989 framkallade Göran Persson som skolminister ilska i Finlandshuset i Stockholm när han sa att stödet till finska språket i svenska skolor måste begränsas på grund av ekonomiska läget.
Drygt tio år senare besvarade Paavo Vallius, då ordförande i Sverigefinnarnas riksförbund och socialdemokratisk riksdagsman, frågan vad finska invandrarna främst behövde: "Utbildning, utbildning, utbildning - på det egna modersmålet!"
Meän kieli har strukturella problem för sin fortlevnad. När jag i vintras besökte skolan i Korpilombolo sas det att undervisning inte meddelades i meän kieli trots att ett visst intresse fanns av detta.
Ett annat strukturproblem är att finskans ställning generellt bland yngre i Tornedalen försvagats efter TV:s ankomst från början av 60-talet. Språket behålls bäst bland barn i familjer där ena maken - vanligen modern - kommer från Finland.
Språket är inte homogent längre - som det var ännu strax efter andra världskriget - på grund av utflyttning, inflyttning och förändringar i samhällsmiljön.
En majoritet av Haparandas befolkning är finnar som saknar bakgrund i meän kieli. Från Tornedalen till andra orter i Sverige utflyttade människor i första, andra och tredje generationerna utvecklar ett annat språk. Användningen av finska språket i dess olika varianter tar stryk.
Samtidigt främjas finska språken mer än tidigare. 1957 startade Sveriges Radio finskspråkiga sändningar - dagens Meän Raatio - med Ragnar Lassinantti som förste redaktör.
Lassinantti initierade också från 1964 sommarkurser i finska för nordbor i Föreningen Nordens regi i Rovaniemi, Jyväskylä och Tammerfors. Tillkomsten av Svenska Tornedalingars Riksförbund, Haparandabladets spalter samt litteratur, teater och undervisning bejakar användningen av meän kieli och finska språket - förnekar inte som myndigheterna gjorde tidigare.
Attackerna mot svenska språkets ställning i Finland har ökat på politisk nivå. Svenska folkpartiet - ett intresseparti för svenskheten - och socialdemokraterna försvarar språket mest. Personer som Martti Ahtisaari, Paavo Lipponen och Paavo Väyrynen står upp aktivt för svenskan.
Inom samlingspartiet, centerpartiet och framför allt det populistiska partiet Sannfinländarna ifrågasätts i olika grad "tvångssvenskan". Obligatoriska prov på svenska vid studentexamen har redan avskaffats.
En till synes växande opinion kräver att svenska inte längre ska vara obligatoriskt i skolundervisningen och till exempel i östra Finland kunna bytas ut mot ryska.
Yngre finländare föredrar ofta att tala engelska hellre än svenska. Ålänningar känner olust över att deras språk är på tillbakagång i Finland.
"Utvecklingen bådar inte gott för svenskans ställning", sa Paavo Lipponen vid ett framträdande i Stockholm för några år sedan.
Det kan vara en tidsfråga innan det nordiska samarbetet liksom annat internationellt samarbete måste övergå till att bedrivas på engelska.
Språkens ställning i vardera landet tycks fungera som kommunicerande kärl. Under lågkonjunkturen på 1920- och 30-talen förekom uttalade språkstrider om svenskan i Finland och finskan i Sverige. Förslag väcktes till och med om att territoriellt byta ut Tornedalen mot Åland.
För att dämpa de svallande känslorna och gjuta olja på vågorna företogs i oktober 1937 en manifestations- och propagandaresa i Tornedalens bägge länderdelar av Sveriges och Finlands utrikesministrar och utbildningsministrar Rickard Sandler och Rudolf Holsti respektive Arthur Engberg och Uuno Hannula.
Resan syftade till att bidra till ökat samförstånd och språklig tolerans.
Språksituationen har på nytt försämrats så att en motsvarande manifestation för finska och svenska språken kan anses påkallad vid 75 års-jubileumet av ministerresan i oktober 2012.
Den skulle kunna kombineras med en språk- och kulturkonferens i Övertorneå, där tidigare bland annat 1958 och 1959 ordnats konferenser med liknande syften.