En av mina sista dagar i New York köper jag magasinet Essence, för att Michelle Obama är på omslaget. Strålande vacker i vintageklänning firar hon av ett gapskratt.
Först när jag börjar bläddra förstår jag att Essence har en särskild målgrupp. Det här är ett magasin för svarta kvinnor av svarta kvinnor för att boosta svarta kvinnors självförtroende.
"Whatever you have dreamed, there is a Black woman who has done it. You can do it, too", skriver chefredaktören Constance C.R. White.
Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera. Som svensk queerfeminist är jag djupt rotad i tanken att varken kön, etniciteter eller sexualiteter ska hållas åtskilda. Bäst blir det om människor får ta plats just som människor, inte indelade i grupper.
Det innebär en ständig balansgång. Å ena sidan måste orättvisor synliggöras för att rättas till. Å andra sidan gäller det att inte pådyvla människor några identiteter. Det finns ingen typisk kvinna och ingen typisk man, även om orättvisorna gärna vill ge sken av det.
Essence hoppar över hela den tankekomplikationen. Rakt på sak utgår magasinet från att svarta kvinnor behöver stärkas för att fatta hur underbara de är. Resultatet blir en starkt normbrytande publikation. Allt som i damtidningarna brukar vara vitt är i Essence svart. Normen är satt på undantag.
Det piggar upp mig. Jag tänker att USA, trots sin djupt rotade rasism, kan ha kommit längre än Sverige på vägen att bekämpa den etniska diskrimineringen.
Efter en månad i New York står det klart att etnicitet föder klass i Amerika. De som betjänar är av många olika ursprung och har många olika hudfärger. De som betjänas är nästan uteslutande vita. De stora pengarna är starkt koncentrerade till den vita övre medelklassen.
Är Sverige verkligen annorlunda? Jag är benägen att svara nej. Även i vårt land har svarta svårare än vita att få arbete och makt. Sverige misslyckas med att bekämpa denna etniska diskriminering, eftersom vi felaktigt tror oss vara jämlikhetens förlovade land. Det man inte vill se kan man inte göra något åt.
I Essence lyfts svarta kvinnliga förebilder fram. Hon som står upp mot sexuella trakasserier, hon som förverkligar sina drömmar, hon som tar makt istället för att be om den. Så formas en effektiv kritik mot den diskriminering som råder. Självklart måste samhället respektera dessa svarta, kraftfulla kvinnor.
I Sverige betraktar vi ofta USA som självgodhetens epicentrum. När det gäller rasismen skulle vi må bra av att ta efter deras självkritik.