Swedenmark/ Som ett stort svart hål
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Men finns det någon svartare än när ett barn råkar ut för ett grovt brott? Det är det svartaste av det svarta. Som ett svart hål där inget ljus klarar sig. I det enskilda fallet hjälper det inte att få höra "det är mycket ovanligt". Det gäller både mördade ministrar och mördade små barn. Ändå säger man det, kanske för att det inte finns så mycket att säga.
Det är lätt att känna oförsonligt hat mot gärningsmannen och det är naturligt. Lika naturligt är att samhället inte kan agera som en lynchmobb. Även den som begått svarta handlingar ska få sin sak prövad efter regelboken. Blir mannen dömd till livstid lär han ha utsikter att tangera gällande längdrekord i modern svensk kriminalvård.
Medierna gör olika bedömningar då det gäller namn- och bildpublicering. Svårast var det kanske för tidningarna i mannens hemlän Gävleborg, som dock valde att berätta vem det var när erkännandet kom. Samtidigt visste nog alla i Hofors två timmar efter gripandet att det var NN. Djungeltelegrafen överträffar ofta Internet i snabbhet.
Om det varit en man med ett utländskt klingande namn skulle det nu ha varit fullt pådrag bland främlingsfientliga kretsar. "Titta hur dom är!" Nu handlar det om en man som växt upp i Sverige och som har ett ganska vanligt namn. Därför uteblir hetskampanjerna.
Nog finns det skäl att begrunda om en organisationsförändring inom polisen kan öka effektiviteten. Man får inte bejaka den nuvarande decentraliserade organisationen av dogmatiska skäl.
För en del år sedan var det livliga spekulationer om Kristina Axén Olin skulle bli ny ledare för moderaterna. Istället blev hon regeringschef i huvudstaden. Och att det var den gamla musikläraren som spelade förstafiolen rådde det ingen tvekan om.
För moderaterna är avhoppet ett avbräck. Men en annan före detta partiledarkandidat, Carin Jämtin, får det kanske lättare.
Jag blir så less på alla uttalanden efter fotbollsbråken. För femtielfte gången säger någon ledare att man ska ta i med huliganerna och någon från supporterklubben bedyrar att medlemmarna är så skötsamma. Ungefär samma sak upprepas, år efter år. Det är som om trafikljusen i en korsning skulle vara ur funktion i flera år. Varje gång någon blev påkörd skulle det komma beklaganden men sedan inte hända så mycket mer.
Inför poängavdrag för lag som inte kan garantera tryggheten på hemmamatcherna.
SVT sände för en tid sedan en bra film om den brittiske statsmannen Winston Churchill. Den handlade om politikerns trettiotal. Churchills politiska inflytande hade minskat. Många trodde att den förre ministern gjort sitt i politiken (han fyllde 60 år 1934). Och när han talade om hotet från Tyskland orkade få höra på. Winston betraktades som en hopplös gammal stöt.
Det visade sig ju att varningarna för Hitler var mycket befogade. Filmen slutar när Churchill åter tar plats i regeringen, som marinminister. Senare samma år blev han premiärminister och ledde kampen mot tyskarna.
Winston Churchill var en sammansatt, svår man. Excentrisk, inte sällan oförskämd, bortskämd. Pinsamt länge en hängiven beundrare av fascisten Mussolini i Italien och en inpiskad motståndare till Gandhi i Indien. Han liknade det fridsamma labourpartiet i England vid Gestapo (och det var efter kriget). När Londonborna under kriget uppmanades att snåla med varmvatten påverkade det inte Winstons vanor: han skulle ha två varma bad per dag.
I juli 1945 var det allmänna val i Storbritannien, de första sedan 1935. De allra flesta trodde att krigshjälten skulle vinna en jätteseger. Men så blev det inte. Labour fick egen majoritet i underhuset. Clement Attlee tog vid och han satsade bland annat på att utveckla välfärden och avveckla en del kolonier.
Varför förlorade Churchill 1945? Det kan ha varit så att britterna, hur mycket de än uppskattade Winstons insatser under kriget, insåg att det behövdes en annan typ av politiker under fredstid. Nederlaget 1945 var Winstons största förlust. Han återkom som premiärminister (1951-55) och gjorde då sitt bästa för att fullfölja en klassisk imperialistisk politik.
I "Dynastin Churchill" skriver John Pearson inte bara om succéerna och de eleganta formuleringarna, utan också om statsmannens enorma ego och fåfänga, om hans kolonialistiska (och ibland rasistiska) synsätt. Den som gör enorma insatser för sitt land behöver ju inte i alla avseenden vara en hedervärd och sympatisk person.
Filmen och Pearsons bok rekommenderas å det varmaste.
Ha en trevlig helg!
+
Våren på G.
Doften av nybakat bröd.
Världsbokdagen (23 april)
-
Att Kristi himmelfärdsdag infaller 1 maj.