Den senaste tiden har jag, som facklig utredare, haft anledning att fundera över hur välfärdspolitiken påverkade valresultatet.
I den socialdemokratiska eftervalsdebatten finns det en rad frågor som förtjänar djupare eftertanke.
En del av frågorna är sammankopplade med välfärdspolitiken i allmänhet och med trygghetsförsäkringarna i synnerhet.
Det handlar mer konkret om varför cirka 30 procent av dem som har sjukersättning (tidigare förtidspension) röstade på SD.
Det handlar också om varför socialdemokratin tappade mest i de delar av landet där både arbetslösheten och sjukfrånvaron är som högst.
Självklart måste vi kunna lita på att den trygghet vi betalt för, via de sociala avgifterna, verkligen finns där den dagen vi behöver den. Men är det så idag? Finns den tilliten?
Men det handlar också om hur sjukvården fungerar, inte minst för dem som bor utanför regionala befolkningscentra.
Ges sjukvården idag utifrån vårt vårdbehov, så som hälso- och sjukvårdslagen slår fast? Hur mycket spelar andra faktorer in, exempelvis var vi bor och vilken betalningsförmåga vi har?
De senaste decennierna har vi sett hur ojämlikheten ökat snabbt i vårt land, såväl socioekonomiskt som geografiskt. Samtidigt har socialdemokratin tappat i förtroende och väljarstöd.
Finns det någon koppling mellan dessa trender? Och hur ser de sambanden i så fall ut? Vilken roll spelar det faktum att vi i ökad utsträckning blivit beroende av EU och den globala finanskapitalismen?
Att söka svar på dessa frågor kan vara svårt och smärtsamt. Likväl tror jag det är nödvändigt. Åtminstone om eftervalsanalysen ska göra skillnad och leda till en revitalisering av partiet.
Tage Erlander sa en gång att det är ”de stigande förväntningarnas missnöje” som driver på den socialdemokratiska reformpolitiken. Därför var det för Erlander så viktigt att lyssna på rörelsen.
Arbetarrörelsen har ett socialt rotsystem som hämtar sin kraft från arbetsplatserna, fikarummen och köksborden. Det saknar de elitistiska borgerliga kampanjpartierna.
En förutsättning för att den Erlanderska reformdynamiken ska uppstå är naturligtvis att s-ledningen har förmågan att lyssna in det befogade missnöje som finns hos dem som partiet vill företräda.
Saknar socialdemokratin den förmågan kommer med säkerhet SD och andra mörka krafter att fortsätta exploatera missnöjet. Då är inte enbart socialdemokratin, utan även demokratin, illa ute.