År 2000, för 12 år sedan, skrev journalisten och författaren Olle Svenning en bok med titeln "Vänstern i Europa" (Arena).
"De flesta av EU:s länder styrs i dag av socialdemokrater och vänsterpolitiker som övertagit socialliberala ståndpunkter", framhöll Svenning.
Då fanns även nätverket "Progessive Governance", som drogs igång av Bill Clinton och Tony Blair. Göran Persson ingick i gänget.
Det kändes som att något spännande, modernt och radikalt var på gång i Europa- och världspolitiken.
Men det blev ingen era med mittenvänsterpolitik i USA och Europa. Republikanerna och George W Bush - inte demokraten Al Gore - tog hand om Vita Huset 2001-2009.
Tony Blair, den europeiska socialdemokratins mest lysande stjärna i slutet av 1990-talet, solkades ned av krigen i Afghanistan och Irak.
Olle Svennings dröm om en ny vänster blev inaktuell.
"Vi lever i ett höger-Europa", konstaterar Europaparlamentarikern Marita Ulvskog, som medverkade vid Palmecenters internationella fördjupningsdag i förra veckan.
"Hollandes framgång i Frankrike skapar hopp om en annan inriktning och nya vindar. Men socialdemokratin har en lång väg tillbaka", säger hon.
Stora EU-länder som Tyskland, Italien och Storbritannien har högerregeringar. EU-institutionerna (ministerrådet, kommissionen och parlamentet) domineras av konservativa lirare.
Massarbetslösheten biter sig fast. Klyftorna växer. I många länder har högerextrema partier gjort stora framsteg.
Mot den bakgrunden är det lätt att känna sig dyster som socialdemokrat. Men å andra sidan har finanskrisen stärkt socialdemokratin som politisk idé.
Marknadsfundamentalisterna fick fel. Det räcker inte med att avreglera, privatisera och marknadsanpassa. Det gav inte fler jobb och ökad tillväxt.
Nu talar till och med Hank Paulson (George W Bushs siste finansminister) om att det inte behövs bara statlig tillsyn utan även statligt ägande för att trygga det finansiella systemet.
I Sverige har det även gått upp för finansminister Anders Borg att det inte funkar med bara jobbskatteavdrag och skattesänkningar för att få fart på arbetsmarknaden.
Budgetutspelen har istället handlat om investeringar i forskning, fler utbildningsplatser och järnvägar - ett budskap som länge predikats av Stefan Löfvens parti.
Men originalet är alltid bättre än halvdana blåkopior. Det räcker inte med halvhjärtade satsningar.
Ta bara regeringens omtalade satsning på fler högskoleplatser. Det blir 4000 nya platser, utropar utbildningsministern.
Problemet är bara att samma regering tidigare minskat antalet platser med 20 000.
Det är en politik som är fyra steg bakåt och ett framåt.
Men även för Socialdemokraterna gäller det att skärpa politiken. Man vinner förvisso inga val i Sverige genom att kräva revolution.
Men socialdemokratin måste visa att den både vill och kan något annat och bättre än dagens regering, om den återvinner regeringsmakten 2014.
Den måste visa att den har ett mer offensivt och trovärdigt jobbprogram än regeringen.
Det räcker inte med att snacka om sysselsättningspolitiska mål. I politiken är det alltid resultaten räknas, inte de goda avsikterna.
I praktisk-politisk handling måste S kapa arbetslöshetsköerna. Det måste synas i verkligheten och i SCB- och arbetsförmedlingsstatistiken att S står för en annan politik.
Då kan svensk socialdemokrati även bli en internationell förebild på samma sätt som partiet var på Olof Palmes tid.
Där, i det egna landets verklighet, börjar förnyelsen av europeisk socialdemokrati.
Det går inte att sitta och vänta på nya politiska vindar i EU, Tyskland och Storbritannien.
Det gäller att använda makten för att bedriva S-politik i de länder där Socialdemokratin vinner makten. Tänk globalt, men agera lokalt, som någon sa.