I dag är gruvjätten LKAB en formidabel framgångssaga. Men så har det inte alltid varit.
Bolagets första decennier kantades av kriser och bakslag.
1889 konkursade de engelska riskkapitalister som bestämt sig för att exploatera Malmfälten.
Hela 1890-talet präglades av ägarbyten och oklarheter. Först 1907, när staten gick in som ägare, blev det ordning på torpet.
Det tog alltså nästan 20 år innan det som vi idag känner som LKAB var på banan!
LKAB:s historia är värd att ha i bakhuvudet när vi ser dagens problem för Northland Resources, som driver gruvan i Kaunisvaara.
Det är ingen enkel sak att starta en ny gruva.
Det krävs enorma investeringar i inledningsskedet (i anrikningsverk, transportkapacitet, välutbildad personal och annat). Men vinsterna kommer först på sikt.
Därför är nya gruvor inget för kvartalskapitalister som vill göra snabba klipp.
Det krävs ägare med stora ekonomiska muskler och långsiktiga perspektiv.
Av det skälet är det inte heller osannolikt att det i framtiden kommer att stå ”LKAB” på skyltarna utanför grindarna till gruvområdet i Kaunisvaara.
Statliga LKAB är sedan länge engagerat i Norrbotten och skulle kunna bli en stark och uthållig ägare även till gruvan i Pajala.
Just nu är det problem med lönsamheten i Kaunisvaara. Sjunkande järnmalmspriser gör att Northlands tidigare prognoser inte håller.
Men det gäller att tänka längre än näsan räcker och ha is i magen. På sikt har Kaunisvaara goda förutsättningar att bli en kassako.
Alla stora investeringar är gjorda. Hårdvaran är på plats, produktionen är igång och det finns kunder som köper järnmalmskoncentratet.
I en intervju med P4 Norrbotten pekar Magnus Eriksson, professor i mineralekonomi vid Luleå tekniska universitet, på att de närmaste månaderna kommer att bli tuffa.
Men på längre sikt tror Magnus Eriksson, tillsammans med många andra, att järnmalmspriserna kommer att ligga runt 100 dollar per ton, kanske lite högre.
Därför finns ingen anledning att måla f-n på väggen och döma ut Kaunisvaara-projektet.
Det kan bli bakslag, kriser och ägarbyten, som i Kiruna och Malmberget på 1890-talet.
Men basen för jobb och produktion, malmtillgångarna, finns alltjämt kvar i markerna runt Kaunisvaara.