I Sverige tar vi det för givet att det finns elektricitet när vi brygger morgonkaffet och kokar frukostägget.
Vi räknar med att finns el för att driva datorn, elgitarren, TV-apparaten och tung industri. Många ser gärna att vi kan utveckla eldrivna bilar som miljövänliga alternativ.
Tillgången till en trygg elförsörjning är dock ingen gudagåva. Driften av såväl kyl- och frysskåp som LKAB och SSAB förutsätter att det produceras el någonstans.
I dagens Sverige produceras denna el i huvudsak av två energikällor - vattenkraft och kärnkraft.
Enligt branschorganisationen Svensk Energi uppgick den totala elproduktionen i Sverige till 146,9 TWh år 2011.
Vattenkraften svarade för 66 TWh, kärnkraften för 58 TWh, vindkraften för 6,1 TWh och övrig värmekraft för 16,1 TWh.
Man kan ha synpunkter på både kärnkraften och vattenkraftsutbyggnaden. Men svenska hushåll och industrier har haft fördelar av den förda politiken.
Både enskilda företag och företag har kunnat räkna med el till vettiga priser. Samtidigt har elproduktionen varit i princip koldioxidfri. Oljeberoendet har minskat.
En som brukade talade om denna sida av myntet var alltför tidigt bortgånge S-debattören Sören Wibe.
"Jag alltid ansett att miljörörelsens största misstag var när man på 1970-talet utsåg kärnkraften till miljöns fiende nummer 1. Kärnkraftens hela kedja, från uranbrytning till avfallshantering, går utmärkt väl att förena med kraven på god miljö. Om detta bör partiet ta en seriös debatt", skrev Wibe i Aktuellt i Politiken 5 november 2007.
Wibe hade behövs i partidebatten nu. Statliga Vattenfall har ansökt om att få ersätta en-två av de gamla kärnkraftsreaktorerna med nya säkrare reaktorer, meddelade Strålsäkerhetsmyndigheten under tisdagen.
Det skärper kraven på energipolitisk eftertanke och analys i alla partier, inklusive S. Förenklingar och slagord löser inget.
Det är hög tid att fundera på hur vi formar ett energisystem som förenar miljökraven med behoven hos landets alla hushåll och industrier.