Enligt en Sifo-mätning är 50 procent av svenskarna direkt negativa till Nato-medlemskap. Bara 23 procent är för en Nato-anslutning. Resten är tveksamma eller vet inte.
Närmandet till Nato - som pågått under både S och borgerliga regeringar under det senaste decenniet - tycks alltså ha ganska svagt folkligt stöd.
Samma känsla får jag när jag studerar läsarreaktionerna på min kritik mot Sveriges militära bidrag till de Nato-ledda operationerna i Libyen.
"Du är värd en ros från hela fredsrörelsen", skriver en fredsaktivist i Kiruna på ett vykort.
"Bra rutet. Vi vill ha en försvarsmakt i Sverige, inte en krigsmakt", framhåller en gymnasielärare i Luleå i ett kort SMS.
"Du ska stå på dig i frågorna om Nato och de svenska krigen. Hoppas att även Socialdemokraterna ändrar sin politik", anser en annan läsare i ett mejl.
En pensionerad S-redaktör är bekymrad över bombhögerns frammarsch i Sverige.
"Det mest oroande tycker jag är att socialdemokratin nu tycks sakna all självständig analyskraft i utrikespolitiken. Man sitter riktigt och längtar tillbaka till Östen Undéns dagar. Och Olof Palmes...", skriver han i ett mejl.
De som skriver är inga inskränkta nationalister. Det är internationellt engagerade människor som är djupt bekymrade över en svensk utrikespolitik som allt mer förknippas med Nato-operationer i främmande länder, allt mindre med bistånd, fredsarbete och humanitära insatser.
Det är reaktioner som borde väcka viss eftertanke - icke minst i ett parti som vårdar arvet efter Olof Palme, Alva Myrdal och Inga Thorsson.
Stora Nato-länder som Tyskland, Polen, Spanien och Turkiet har vägrat att engagera sig militärt i Libyen.
Det är svårt att se varför lilla Sverige ska ha större militärt engagemang i Libyen än vissa av Natos största medlemsländer.