Tillbaka till fader(S)huset
Efter 16 år som Kirunapartist är Lars Törnman tillbaka som socialdemokratisk partimedlem. Han står på 3:e plats på Socialdemokraternas valsedel i årets kommunfullmäktigeval.
Foto: Olov Abrahamsson
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Historien om Törnman börjar i mitten av 1980-talet, när han gick med i det socialdemokratiska partiet i Kiruna.
Till en början gjorde han inte så mycket väsen av sig. Men så småningom blev han medieansvarig i arbetarekommunen och ansvarig utgivare för partiets informationstidning Kiruna-Aktuellt.
Enligt Törman tyckte arbetarekommunens ledning att han tog ut svängarna för mycket i spalterna. Bland annat jämförde han kommunekonomin med sin egen svårstartade Citroën.
Denna ganska oskyldiga kritik blev för mycket för en del, menar Törnman.
1989 tog arbetarekommunen ifrån honom rollen som ansvarig utgivare.
Törnman var inte ensam om att tycka att det var lågt till tak i partiet i slutet av 1980-talet. Många gamla SSU:are från Kiruna har vittnat om att det var tufft att ha avvikande åsikter.
En av dem är dagens S-kommunalråd Kenneth Stålnacke. En annan är Kjell Rautio, i dag välfärdsutredare på TCO (Tjänstemännens Centralorganisation).
"Det fanns en maktarrogans som gjorde oss ilskna", berättade Rautio i en NSD-intervju 17 november 2001.
Även i gruvarbetarleden bubblade det av missnöje mot S-toppen. På årsmötet 2 april 1989 lanserades Törnman som ny ordförande i Gruvtolvan.
"Kan vi ha glasnost i Moskva kan vi väl ha det i Kiruna också", ropade en av medlemmarna på mötet.
Med röstsiffrorna 61-35 vann Törnman omröstningen mot sittande ordföranden tillika S-profilen Roland Holmdén.
Där någonstans - under 1989 - grundlades Törnmans väg till den politiska makten i Kiruna. Ett långvarigt S-styre hade börjat uppfattas som stöddigt och maktfullkomligt.
Törnman blev en kanal och katalysator för missnöje, ilska och frustration med verkliga eller förmenta betonghäckar i partitoppen, facket och stadshuset.
Inför valet 1994 grundade han det nya Kirunapartiet (KIP). Törnman hade i princip bara ett budskap.
"Det är dags att rensa i stadshuset", sa han.
De lokala Socialdemokraterna avfärdade Törnman och Kirunapartiet som en dagslända. Men måndagen efter valsöndagen 1994 blev det en rejäl bak(S)mälla.
Kirunapartiet fick 33 procent av rösterna och blev största parti i kommunfullmäktige.
För första gången sedan Adam var länsman tvingades Socialdemokraterna lämna ifrån sig makten i Kiruna
"Det var som att se murens fall", sa Kjell Rautio (NSD 17/11 2001).
Sedan dess har Törnman varit en maktfaktor att räkna med i Kirunapolitiken. Inför valet 2002 gjorde han dessutom ett allvarligt försök att slå sig in i riksdagen.
Törnmans Norrbottensparti skrapade ihop 9,1 procent av rösterna i länet. Törnman var bara omkring 3 000 röster från att skaffa sig ett norrbottniskt riksdagsmandat.
Nu verkar Törnmans tid som frifräsare att vara över. 11 januari 2010 stegade han in på Socialdemokraternas expedition i Kiruna för att betala medlemsavgiften.
I en intervju med NSD:s lokalredaktör Hans Sternlund framhöll att han Socialdemokraterna i Kiruna är ett annat parti i dag jämfört med när Kirunapartiet bildades 1994.
"Till att börja med är hela det gamla gardet borta. Det har fungerat hur bra som helst i de gemensamma aktiviteter som vi har haft under det senaste halvåret", sa han.
Tillbaka till fader(S)huset alltså. Hur det kommer att påverka valet i Kiruna återstår att se. Törnmans skapelse - Kirunapartiet - finns ju kvar med ny ledning.
Men frågan är om Kirunapartiet kommer att locka lika många väljare utan sin gamla front- och galjonsfigur Törnman.
För mig känns det i alla fall som att KIP har passerat sitt bäst-före-datum. I början på 1990-talet var det kanske nödvändigt att röra om i grytan och skaka om den lokala partiapparaten.
Men 2010 är det andra saker som är viktiga i Kiruna. Till exempel innebär stadsflytten fantastiska möjligheter att bygga ett nytt och spännande Kiruna.
Med den utvecklingen växer behovet av handlingskraftiga och långsiktiga majoriteter i stadshuset. Det går inte att hatta mellan olika alternativ om hur staden ska utvecklas - beroende på hur majoriteterna i fullmäktige hoppar och skiftar.
Företag, statliga verk och enskilda medborgare, som ska göra stora investeringar, måste kunna lita på att de kommunala inriktningsbesluten håller inte bara en utan flera mandatperioder.
Därför är det av värde att den lokala arbetarrörelsen samlar ihop sig inför höstens val och erbjuder väljarna ett starkt och samlat lokalt ledarskap.
Det är dags att lägga gamla surdegar och historiska oförrätter åt sidan. Kiruna förtjänar ett bättre öde än att förknippas med ständig politisk turbulens. Kiruna behöver politisk stadga och stabilitet.