Under onsdagen trädde ett generellt förbud mot kommersiellt torskfiske i de södra delarna av Östersjön kraft. Beslutet hade fattats av EU-kommissionen dagen innan, och är tänkt att gälla året ut.
Det brann i knutarna: Internationella Havsforskningsrådet publicerade i slutet av maj sina rekommendationer för fisket, och kallar beståndssituationen för mycket allvarlig.
Men den stora nyheten här är inte att Östersjötorsken är illa ute, och inte heller att EU-kommissionen har beslutat sig för att sätta in en nödåtgärd för att skydda torskbeståndet. den stora nyheten är att det är första gången man gör det.
Forskningen har länge varit tydlig med att torsken behöver skyddas – äntligen tycks det som om politiken har börjat lyssna och följa efter. Lika lovvärt som det är att det sker, lika obegripligt är det att det inte har skett tidigare.
Jag skulle i vanliga fall inte beskriva mig själv som en person som är särskilt engagerad i miljöfrågor. Det är framförallt frågor om rättvisa och jämlikhet som får mitt hjärta att slå fortare.
Men i ett fall som detta är det faktiskt omöjligt att undvika att bli en smula förbannad. För visst kan man ställa till med mycket dumheter och olyckor i den här världen – men vi kan faktiskt inte tolerera att man år 2019 helt och hållet håller på att fiska ut beståndet av en av Östersjöns allra största fiskar.
Det är liksom någon typ av grundläggande hygiennivå – är vi egentligen värda att bo vid det här havet, om vi utplånar all fisk som finns i det?
För många delar av Sverige har fiskerinäringen varit viktig – inte minst som en del av identiteten. Vi vill även i fortsättningen ha levande kustbygder – men priset för ett liv ovanför vattenytan kan inte vara att allting är dött under den. Det är inte en hållbar ekvation – en levande kust förutsätter ett levande hav.
Torskfiskestoppet kan tyckas som en lätt fråga. Men just dess enkelhet illustrerar på sätt och vis också hela vidden av dess komplexitet. För precis lika säkert som det är att ingen skulle svara ”ja” på frågan om vi borde fiska ut hela Östersjöns torskbestånd, precis lika säkert är det att ingen någonsin har fått möjligheten att besvara den frågan.
Den har inte ens ställts – i stället har en stor mängd små beslut fattats, och många av dem är till en början inte ens politiska. Det är beslut om enskilda utsläpp och enskilda inköp av nya typer av nät, men det är också beslut om stöd till en fiskerinäring och om att inte stoppa utsläppen förrän stora delar av havsbottnarna är döda.
Man skulle kunna betrakta detta generella förbud för torskfiske i de södra delarna av Östersjön som det försenade, men absolut nödvändiga svaret på alla dessa små delfrågor – och i så fall är det ett svar som är karakteristiskt för det politiska agerande i miljöfrågor; det kommer retroaktivt, och det kommer också svepande och ensidigt.
Eftersom vårt politiska system inte är gjort för att besvara alla de små frågorna, så är man ibland tvungen att hitta ett större svar på en betydligt större kris i efterhand.
På så sätt påminner frågan om torskens framtid i Östersjön om vår tids största och mest omdebatterade miljöfråga, nämligen de pågående klimatförändringarna. Utsläppskällorna är många och små, men just därför måste de politiska åtgärderna vara stora och breda.
För att lösa klimatfrågan är det första steget att lyssna på forskningen, och sedan vara beredd att agera med kraft. Man måste med andra ord vara beredd att agera precis som EU-kommissionen just gjorde för att rädda torsken i våra hav.