Under den långa flygresan Arlanda-Bangkok-Rangoon häromveckan passade jag på att läsa pocketutgåvan av Göran Greiders "Ingen kommer undan Olof Palme" (Ordfront).
Jag fastnade vid en formulering om hur de nya Moderaterna och den nya självsäkra borgerligheten börjat exploatera arvet från Per-Albin Hansson och Tage Erlander.
Klassiska socialdemokratiska signalord som "arbetarepartiet", "arbetslinje" och "välfärdssamhälle" används numera flitigt av borgerliga strateger.
I dag vill gärna den svenska högern förknippas med både rösträttsreformen och folkhemsbygget.
"Men gränsen går vid Olof Palme", konstaterar Greider i sin bok.
Ungefär samma sak upplevde jag när jag medverkade P1-programmet "Godmorgon, Världen!" i början av maj.
Jag försökte kort beskriva att ett framgångsrikt socialdemokratiskt parti behöver både radikala rättviseidéer och ekonomisk rationalitet, såväl fördelnings- som tillväxtambitioner.
"Det behövs både en dos Olof Palme och ett mått Kjell-Olof Feldt", sammanfattade jag.
Paulina Neuding, som representerar den liberala tidskriften Neo (som stöds av Stiftelsen Fritt Näringsliv), hoppade till.
Hon sa sig vara "bekymrad" inför detta med en dos Olof Palme.
Hennes reaktion är inte ovanlig. Det är fortfarande något med Olof Palme som provocerar svensk borgerlighet.
Jag har faktiskt svårt att förstå det. Den som köper Erlanders "starka samhälle" eller Per-Albins "folkhem" borde inte ha några svårigheter att acceptera även Palme.
Olof Palme var samma andas barn. Palme var den naturliga förlängningen på Tage Erlanders mångåriga styre.
Som nära medarbetare till Erlander under 1950-talet var han med och formulerade tankarna om "det starka samhället", ATP och utbyggnaden av den offentliga sektorn.
Erlander var den gamle vise trollkarlen och Olof Palme hans unge lärling. Deras "demokratiska socialism" handlade aldrig om att allt skulle vara statligt eller om att slå undan fötterna för den privata äganderätten.
Erlander och Palme talade alltid om vikten av blandekonomi och om betydelsen av en mångfald av ägarformer (privata, kooperativa, statliga med mera).
I stället tog deras "demokratiska socialism" sikte på att lyfta människor med hjälp av reform- och fördelningspolitik.
Politiken tog sikte på människan - inte på ägandet.
På det sättet sammanfattade Palme även sin ideologi i en klassisk replik i den avslutande partiledardebatten inför valet 1982:
"Visst är jag demokratisk socialist, som Branting när han genomförde rösträtten; som Erlander när han byggde ut den sociala tryggheten och ATP. Det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan", sa Palme.
Han talade inte om "den demokratiska socialismen" som ägandeform utan som människosyn. Politiken skulle hjälpa människor att förverkliga deras "livsprojekt", som Palme sa.
Man är inte alltid sin egen lyckas smed, som liberalerna tror. Vi är inte alltid starka, friska och duktiga. Alla kan drabbas av arbetslöshet, sjukdom eller olyckor. Alla kan behöva a-kassan, sjukförsäkringen, Komvux eller en hjälpande hand från den offentliga sektorn. Alla behöver en god grundutbildning och fungerande infrastruktur.
Därför går det inte bara att säga skattesänkningar, privatiseringar, avregleringar och individuella försäkringar som svar på alla problem.
Verkligheten är helt enkelt mer komplicerad än i de marknadsliberala teoriböckerna. Kanske är det också det som är så svårsmält för de borgerliga debattörerna.
Deras ideologiska karta stämmer illa överens med den faktiska terrängen.