I helgen samlades ett 30-tal norrbottniska ungdomar på Sunderby folkhögskola, som ligger mellan Luleå och Boden.
De ägnade lördagen och söndagen åt politiska diskussioner. Det var Norrbottens SSU-distrikt som hade årskonferens.
Partipolitiskt aktiva ungdomar är sällsynta i 2010-talets Sverige. Det finns undersökningar som säger att bara två procent av landets ungdomar är medlemmar i ett politiskt parti eller ungdomsförbund.
Men det betyder inte att dagens ungdomar är liknöjda eller politiskt ointresserade. Det finns ett politiskt intresse hos ungdomar, trots att de inte organiserar sig partipolitiskt.
Många unga väljer att uttrycka sina åsikter på andra sätt. Amnesty, miljögrupper och djurrättsaktivism är sådana exempel. Att inte köpa en viss sorts mat eller bara rättvisemärkta produkter kan också vara politiska ställningstaganden.
Samtidigt har konkurrensen om de ungas fritid blivit tuffare. Förr var det ofta SSU eller CUF som ordnade lördagsdansen i byn. Nu är fritids-, kultur- och nöjesutbudet ett helt annat.
Därför ska man akta sig för att tala om politisk apati bland ungdomar. Dagens unga är minst lika politiskt kunniga och intresserade av att påverka samhället som sina föräldrar.
Men det betyder inte att man ska rycka på axlarna åt vikande medlemstal i de politiska ungdomsförbunden. Det är en oroande signal.
Partierna och deras ungdomsförbund har egenskaper som är unika i förhållande till olika sorters enfrågerörelser.
Partierna behövs för att formulera en politik som tar hänsyn till hela samhället och väger samman olika intressen.
Till exempel kan elever eller föräldrar som slåss för byns skola göra en behjärtansvärd demokratisk insats för att uttrycka den lokala folkviljan. Men det finns kanske tio skolor i kommunen och bara pengar och elevunderlag för nio.
Därför behövs demokratiska organisationer som kan prioritera och jämka ihop olika krav. Det kan politiken göra, men inte enfråge- eller aktionsgrupper.
Av det skälet behövs folk som är fostrade i partisammanhang och politiska ungdomsförbund, där man försöker skaffa sig en helhetssyn på samhället och inte bara ser till enstaka intressen.
Avslöjandena 2005 om medlemsfiffel i ett par SSU-distrikt skadade SSU. Men det finns ingen anledning att låta den typen av gamla dumheter svärta ned bilden av allt ungdomspolitiskt arbete.
SSU består först och främst består av ungdomar som kämpar mot orättvisorna i världen eller Sverige.
SSU driver på för att skapa fler sommarjobb med avtalsenliga löner, fler hyresrätter, satsningar på fritidsgårdar m m. I höstas genomförde SSU Norrbotten en kampanj mot rasismen på länets högstadie- och gymnasieskolor.
I SSU-distriktets verksamhetsberättelse kan man läsa om internationella projekt i Burma och Filippinerna. På SSU-distriktets årskonferens tog ombuden ställning mot vapenexport till diktaturer.
Förmodligen fungerar det på ungefär samma sätt i andra politiska ungdomsförbund (MUF, LUF, Grön ungdom och allt vad de heter). Man kämpar för sina hjärtefrågor.
Vi andra ska dessutom vara glada för att det finns ungdomar som tar steget in i ett politiskt ungdomsförbund, ger fingret åt politikerföraktet och använder sin kraft, energi och klokskap till samhällsarbete.
Få saker är lika viktiga. Om demokratin ska fungera så måste det finns människor som är beredda att åta sig offentliga uppdrag och ta ansvar.
Utan folk funkar inte folkstyret.
En som är bekymrad över återväxten är landstingsrådet Kent Ögren, som gästade SSU-konferensen.
"Vi behöver fler unga i politiken", sa han och exemplifierade med det egna landstinget.
Det finns 71 ledamöter i landstingsfullmäktige. Ögren, som fyller 57 år i höst, tillhör den yngsta tredjedelen av ledamöterna!
Det säger en del om vikten av föryngring i norrbottnisk politik.
Tyvärr ser det lika illa ut i de flesta kommunfullmäktigeförsamlingar i länet.