Året har fått en tuff start för fackförbunden och dess medlemmar i LO.
Att LO-förbunden inte kunde klara att gå ut i samordnade förhandlingar på grund av bland annat kravet på mer jämställda löner är tragiskt. När skall man komma till rätta med orättvisorna om man hela tiden utgår från ett procentpåslag.
Den som har lägst lön får den minsta höjningen, så kan man inte ha det om man vill göra något åt orättvisorna framför allt mellan män och kvinnor.
Nu skallalla förbunden kämpa för sina krav och känslan är att ingen blir vinnare.
Det skall vi se i tider när organisationsgraden i många avtal är skrämmande låg. Hur skall förbunden klara avtal där långt under häften av arbetarna står utanför, och det är ofta i branscher med dåliga villkor.
För att kunna ta till konfliktvapnet krävs mod och styrka. Har man då inget stöd från andra kan det bli en verkligt hård kamp.
Avslöjandet iKommunal är också en fråga som oroar och som jag tror drabbar alla fackföreningar.
Trovärdigheten för facket fick sig en ordentlig törn, men lösningen är inte att lämna facket, utan starka fackföreningar står sig arbetaren slätt mot arbetsgivare som hela tiden försöker få så billig arbetskraft som möjligt. Det har vi en lång historik i arbetarrörelsen om.
Helt klart måste Kommunals medlemmar byta ut hela förbundsledningen och dess styrelse, det har jag erfarit från det förbund jag verkat i.
Transport har vid ett antal tillfällen bytt ut företrädare som inte levt upp till sitt förtroende och det har varit nödvändigt att avsätta dem.
Risken finns hela tiden att någon blir fartblind och går över sina befogenheter.
Det som också oroar är att Socialdemokraterna inte får sympatier för sin förda politik av LO-medlemmarna. Att det kommer att ta tid att säkerställa en stark välfärd måste vi förstå, rasera går fort, det såg vi under de år vi hade en borgerlig regering.
Men att bygga upp tar alltid längre tid, ingen kunde väl tro att vi skulle stå inför största flyktingvågen sen andra världskriget. Klart att annat får stå tillbaka när så många människor flyr för sina liv.
Men jag tycker att förändringen i sjukförsäkringen borde synas i opinionssiffrorna, det måste väl ändå ses som en mycket viktig fråga att den bortre tidsgränsen nu är borta. Det är ett av de viktigaste stegen för att få en välfärd som gör att människor inte behöver känna oro för sin ekonomi ifall man hamnar i sjukdom.
Fackföreningarna tillsammans är garanten för den enskilde.