Strasbourg i december: Det har varit en dyster höst för EU, och många européer ifrågasätter nu hela projektet. Men här, i Europaparlamentets komplex i Strasbourg, i landskapet Alsace (Elsass) på den franska sidan av Rhen, har man långtifrån gett upp hoppet om ett enat Europa och starka europeiska institutioner.
Tron på Europa är smittsam, men framför allt slås man av mångfalden och den politiska öppenheten i denna väldiga församling.
Här arbetar under sessionerna - förutom tjänstemän - 750 direktvalda Europaparlamentariker från 27 länder och mer än 170 nationella politiska partier. Ledamöterna har formerat sig i sju grupper, men ingen av de två stora grupperna i EU-parlamentet har egen majoritet och besluten bygger oftast på kompromisser.
Ledamöterna känner sig inte särskilt bundna av sina hemmapartier, och debatten är friskare än i de mer blockstyrda nationella parlamenten.
"Hur skulle det vara om vi talade om hur vi ska vinna EU-medborgarnas tillit, i stället för att hela tiden prata om hur vi ska få tillbaka marknadens förtroende?", frågade t ex den tyske socialdemokraten Martin Schulz, frispråkig ledare för den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet som i januari tar över talmansposten i parlamentet.
Socialdemokraterna i Europaparlamentet stöder EU-toppmötets förslag till finansiell stabilitetspakt, men vill se större betoning på tillväxt, sysselsättning och social trygghet, och kräver ett rejält inflytande för parlamentet i utformningen av finanspakten, något som de utlovats.
Europaparlamentet sågs länge som en diskussionsklubb för välbetalda politiker. Makten att - tillsammans med Ministerådet - stifta lagar har ändrat på detta.
Möjligheten att driva frågor och sätta sin prägel på lagstiftningen utnyttjas flitigt av de svenska S-ledamöterna, som under decembersessionen kunde notera flera viktiga framgångar, t ex Åsa Westlund med fosfatfria tvättmedel och Marita Ulvskog med öppenhetsfrågorna i EU.
Andra duktiga EU-parlamentariker är Göran Färm (S), som bland annat sitter i det tunga budgetutskottet, och Olle Ludvigsson (S) som arbetar med fackliga rättigheter.
Det är ett problem att deras och andra svenska EU-ledamöters insatser sällan uppmärksammas i Sverige i de snåla vindar som blåser runt EU just nu. Den borgerliga regeringens självgodhet har bäddat för dessa stämningar, men socialdemokraterna har också en del att bevisa när det gäller EU.