Under Järvaveckan 2017 gav Jan Björklund (L) ett dyrt och heligt löfte till sina barn som är adopterade.
”Jag kommer aldrig att medverka till att SD får någon politisk makt”, sa han .
I en TT-intervju under Almedalsveckan samma år markerade han tydligt mot Moderaterna som öppnat för samtal med Sverigedemokraterna.
”Att jag skulle sätta mig att samarbeta med ett parti som anser att mina söner inte kan bli svenska och ett parti som dessutom har sina rötter i den nazism som mamma flydde ifrån, det kommer aldrig att ske”, sa Björklund
Det var starka uttalanden som ingen kunde missförstå.
Även Annie Lööf (C) har gett klara besked – bland annat i en intervju i SVT:s Agenda i januari 2017.
”Centerpartiet kommer inte att ingå i ett regeringsunderlag tillsammans med Sverigedemokraterna för en alliansregering”, markerade hon.
I valtal efter valtal har hon sedan upprepat sitt avståndstagande från Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. I riksdags- och TV-debatter har hon tonat fram som Åkessons allra hårdaste kritiker.
Antagligen är detta klarspråk skälet till att Centerpartiet i år når sitt bästa valresultat sedan 1988. Allmänborgerliga väljare, som ogillar Moderaternas öppning mot SD, har uppskattat Lööfs försvar av de liberala principerna.
Nu är det emellertid upp till bevis för Liberalerna och Centerpartiet. Valresultatet är klart.
Allianspartierna (M, KD, C och L) får tillsammans 143 riksdagsmandat. Dagens rödgröna regeringsunderlag får 144 mandat. Sverigedemokraterna landar på 62 mandat.
Alla som klarat grundkursen i matematik inser att det betyder att en ny alliansregering skulle vara helt i händerna på ”Give them hell”-Jimmie Åkesson och ”Segra eller dö”-Mattias Karlsson.
För en del moderater är det inte ett dugg besvärande. 18 september publicerade Expressen en artikel där 324 M-politiker, däribland tidigare partiledaren Ulf Adelsohn, vlll ta makten med hjälp av SD.
För Annie Lööf och Jan Björklund, som har satt hela sin politiska och personliga heder i potten, måste dock en sådan ekvation ses som helt otänkbar. Den skulle nämligen innebära att L och C ger SD den makt och det inflytande som partierna hela tiden har sagt att de ska stoppa.
En del leker ändå med tanke på att Björklund och Lööf skulle kunna släppa fram en minoritetsregering med M och KD som ju inte har varit lika tydliga med avståndstagandet från SD och således skulle ha lättare för att göra upp med det högernationalistiska partiet. Men även ett sådant ställningstagande innebär ju att C och L sviker sina vallöften och medverkar till att ge SD en stark maktposition.
Som Annie Lööf själv konstaterade i Agenda i januari 2017 kommer Jimmie Åkesson inte att agera dörrmatta i det här läget.
Han kommer att ställa krav på politikens innehåll och inriktning.
För Liberalerna och Centerpartiet skulle det bli ett svek av samma historiska mått som när Torbjörn Fälldin (C) som nybliven statsminister 1976 tog beslutet att ladda kärnkraftsreaktorn Barsebäck 2.
I valrörelsen hade Fälldin lovat att aldrig ”dagtinga med sitt samvete” i kärnkraftsfrågan. Men direkt efter valet svek han sin utfästelse, vilket blev början till en lång nedgångsperiod för Centerpartiet.
Sannolikt skulle L och C drabbas av ett lika starkt bakslag nu, om de sviker sina löften om Sverigedemokraterna.
Rimligen måste det vara bättre för både dessa partier och Sverige som som nation med en regeringslösning i politikens mittfält istället för en långtgående högersväng.