Det här med att kommunicera skriftligt med andra är väldigt spännande saker. Vi på a-kassan är ”myndighetsutövare” och när vi fattar våra beslut är det vi som representerar staten. Det vilar ett tungt ansvar på oss att uttrycka oss begripligt.
Vi hanterar lagtexter och det är lätt att fastna i ett ganska högtravande språk och ibland kanske det kan uppfattas som om vi vill skapa en klyfta mellan oss och mottagaren. Så är det naturligtvis inte.
Sedan några år tillbaka har vi en språklag som gäller i Sverige. Lagen säger att språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt. Samtidigt vilar våra beslut på lagar och dessa behöver förstås förklaras. Här kan det vara svårt att få ihop allt.
Ryggmärgen skriker efter att få stövla in och använda hela förrådet av byråkrati samtidigt som hjärnan signalerar om att man är på fel spår.
Häromveckan hade jag en konversation via sms med min tonårsson. Jag frågar om han ska äta hemma och han svarar ”Typ inte”. Jag känner att jag vill dubbelkolla den lite osäkra informationen och frågar om jag ska tolka det som ett ”Nej”. Hyfsat omgående svarar han ”Aa”. ”Aa”? Är det hit vi har kommit i utvecklingen? Jag känner mig genast som en dinosaur.
För att snabbt komma ner i ålder är jag tvungen att lite pappalustigt, men samtidigt ordningsmannamässigt, skriva ”Upp till kamp för det svenska språket!” till honom.
Känslan är att det skett en snabb förändring i sättet att skriva och det finns två alternativ till vad som hänt.
Antingen har det alltid varit så här och det som hänt är att jag snabbt har blivit gammal. Eller så har det verkligen skett en snabb förändring och att någon behöver kalla ihop till ett demonstrationståg eller något liknande.
Eftersom det första alternativet är osannolikt väljer jag att tro på det senare.
Här finns det ju en uppenbar risk för ett demokratiglapp här.
Vad händer om mottagaren och avsändaren har två olika versioner av det svenska språket och inte förstår varandra? Hur kan en medborgare ta tillvara sina rättigheter (och skyldigheter förstås) om de inte förstår vad myndigheter skriver till dem och vice versa?
Om demokratiglapp och konsekvenser av det kan man orda hur mycket som helst, men vad är lösningen?
Ska vi börja svara ”Aa” eller ”Typ inte” till våra medlemmar som skriver till oss och undrar om de har rätt till ersättning?
På den frågan svarar jag: Typ inte. Det är ingen bra idé.