Uppförsbacke för Mona Sahlin
Partiledaren är ett problem i Socialdemokraterna. Och så har det alltid varit. Så kommer det alltid att vara.
Foto: STEFAN JERREVÅNG / SCANPIX
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
# Olof Palme (1969-86) var en arrogant, vänstervriden konfrontationspolitiker som ökade klyftorna i nationen och umgicks med obskyra politiker ute i världen. Denne överklass-sosse var ingen bra ledare för ett arbetarparti.
# Ingvar Carlsson (1986-96) höll sig osäkert i kavajärmarna och hade ett omständligt arbetssätt. Behövdes det ett nytt skrivbord till partiexpeditionen krävdes först ett rådslag. Det behövdes en tydlig ledare i stället för Carlsson, någon som kunde peka med hela handen.
# Göran Persson (1996-2007) var en riktig buffel som trampade ned allt motstånd. Han Som Bestämde gjorde det mesta själv, lyssnade inte till andra och skötte Sverige som han en gång skött Katrineholms kommun. Vad skulle omvärlden tänka?
De som lett Socialdemokraterna har alltid utsatts för svidande kritik och anklagats för tillkortakommanden. När den nuvarande partiledaren Mona Sahlin sablas ned är det bara att säga: The same procedure as every year, James!
En klen tröst för den drabbade är att det egentligen inte är personen man vill åt utan det personen rep-resenterar. Den socialdemokratiska rörelsen utgör ett hot mot olika maktetablissemang och det hotet kan undanröjas med skoningslös kritik mot partiledaren. Om S valt Margot Wallström, Thomas Östros, Carin Jämtin eller Sven-Erik Österberg hade det låtit på ungefär samma sätt som i dag. Per definition: det är alltid fel på den som leder Socialdemokraterna.
Nu är det uppförsbacke för Mona Sahlin. Alliansens ledare vinner i stort sett alla förtroendemätningar. I mätningar av partisympatierna är det i det rödgröna blocket bara Miljöpartiet som noteras för bra siffror - S ligger ofta i närheten av det historiskt dåliga valresultatet från 2006.
Att inför valet i höst samarbeta med Miljöpartiet och Vänsterpartiet är nytt. Tidigare var alltid beskedet från S "vi får se vad som händer efter valet". Den sammanhållna högeralliansens framgångar 2006 bidrog till att synen ändrades och de rödgröna går nu fram med gemensamma ståndpunkter i många centrala frågor. Senast hade man åstadkommit en kompromiss om skolan och den svåra betygsfrågan.
Nu är det bara att med fasthet, entusiasm och konsekvens fullfölja den fastlagda kursen att de rödgröna partierna ska samverka i regeringsställning. Mona Sahlin får gärna ägna visionerna ett stort utrymme i kvällens tal i Almedalen, tala om drömmarna om rättvisa och solidaritet och vägen bort från högerns kalla och hårda samhälle.