Jag har ett kluvet förhållande till USA. Jag har varit där många gånger och har en syster som bor i Los Angeles.
USA är fascinerande och jag vill ständigt tillbaka dit för människorna, kreativiteten och framåtandan. Samtidigt blir jag så innerligt trött och desillusionerad på det landet.
Jag har en hat-kärlek jag inte riktigt kan få grepp om. Visserligen älskar jag Obama oändligt mycket mer än Bush Jr men ändå präglas min syn på USA just nu mer av hat. Eller kanske är det för starkt - mer av besvikelse. De gör verkligen allting fel just nu.
Förra veckan var jag på ett seminarium som handlade om vad människor i olika i-länder tycker om sin omvärld (Transatlantic Trends). En slutsats blev då tydligare än andra. USA är ett i grunden delat land med enorma problem framför sig. Den gemensamma verklighetsbeskrivningen och en samfälld idé om hur man kommer ur den ekonomiska och politiska kris man befinner sig i finns absolut inte. Republikaner och demokrater är så långt ifrån varandra man bara kan komma. Och ännu längre bort är omvärlden.
Av republikaner vill bara en fjärdedel att USA närmar sig EU. Amerikaner i allmänhet ser Kina mycket mer som ett ekonomiskt hot än som en möjlighet (för oss är det tvärtom), de vill inte främja demokrati i andra länder (bara Turkiet vill det i mindre utsträckning), och de anser att det är palestinierna, mycket mer än israelerna, som man ska sätta tryck på för att få en lösning på konflikten. Alla andra tycker tvärt om!
Samtidigt säger 82 procent av amerikanerna att de personligen är påverkade av den ekonomiska krisen. Samma siffra för svenskar är 31 procent. Nästan alla i USA känner, i sitt eget liv, av krisen. Där är den väldigt nära i form av hög arbetslöshet, en svag dollar, lån som inte kan betalas, underfinansierade skolor, hemlöshet och sänkta löner.
Krismedvetandet och letandet efter vägar vidare borde, hos dem, vara ständigt närvarande. Men...
Det land som har fött ständigt nya stora exportsuccér som Longboards, iPhone, Hollywood, hip hop, cup cakes och techno, ser inte längre omvärlden som en del av lösningen. I stället har de fullständigt kollapsat för idén att vi andra är ett problem och att isolationism skulle vara en väg framåt.
Den här recessionen kan bli lång bara därför. Och istället för att åka dit, som jag helst skulle vilja, ber jag i stället mina amerikanska vänner att flytta hit. Säkert i sann egoism, men också som ett sätt för dem att överleva en läskig tid "over there".