Utrikesministrar kommer och går, men Britt-Marie Mattsson består. Som journalist och mångårig utrikeschef på Göteborgs-Posten har hon följt svensk utrikes- och säkerhetspolitik på nära håll under fyra decennier.
Hon har intervjuat samtliga utrikesministrar under denna långa tid. Hon har funnits på internationella toppmöten - lyssnat, noterat och analyserat.
Det hon inte vet om svensk utrikespolitik under perioden är knappast värt att veta.
Därför är det med intresse jag läser hennes bok "Neutralitetens tid" (Forum 2010).
Den ger en bakgrund till de senaste decenniernas omsvängning i utrikes- och säkerhetspolitiken.
Boken bör läsas noggrant - icke minst av socialdemokrater.
"Socialdemokraterna, som tidigare var identiska med svensk utrikespolitik och var dess främsta utformare, har hamnat i baksätet och invänder någon enstaka gång mot chaufförens sätt att köra men lyckas inte få föraren att ens marginellt ändra färdriktningen", skriver Mattson bland annat.
Det är en känsla som nog delas av ganska många inom arbetarrörelsen.
Under Olof Palmes tid kunde alla socialdemokrater sin utrikespolitiska läxa utantill. Det var alliansfrihet i fred, neutralitet i krig, engagemang för fred och nedrustning, medling i konflikthärdar, en aktiv och generös biståndspolitik.
Till och med den spädaste SSU:aren i Puoltikasvaara kunde bli väckt mitt i natten och repetera S-argumenten.
Men i dag är det inte lika självklart vad Socialdemokraterna står för.
"Utrikespolitiken har förlorat sin gamla kompass", skriver Britt-Marie Matsson.
Hennes bok skrevs före valet 2010 och långt före oron i Libyen. Men den förklarar ändå årets socialdemokratiska kringelkrokar om Libyen.
S-svängarna om Libyen speglar inte bara osäkerhet hos en ny partiledning. De är framför allt ett tecken på att S inte har rett ut vad man egentligen vill som parti.
Den gamla kompassen har inte ersatts med en ny.
Det finns socialdemokrater som vill bort från den gamla linjen. I en krönika på sidan 2 i NSD 15 juni skrev S-debattören Laila Naraghi om "gamla unkna garderober" och att "S plågas av neutraliteten" .
"Att solidariskt bistå med alla till buds stående medel - också militära - när det krävs, borde vara självklart", menade Naraghi.
Ett annat exempel är Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg som kritiserade Håkan Juholt i början av maj, när S-ledaren tvekade om en förlängning av den Sveriges bidrag till den militära insatsen i Libyen.
Men vi är också några som oroas över anpassningen till Nato och den ökade militariseringen i socialdemokratisk utrikes- och säkerhetspolitik.
Gamla Palmemedarbetare som Thage G Peterson, Pierre Schori och Anders Ferm är kända exempel.
Och själv har jag sällan fått så många positiva mejl från vanliga gräsrötter som när jag kritiserade Sveriges bidrag till Nato-operationerna i Libyen i början av juni.
De kom inte från inskränkta nationalister och egoister, utan från vanliga människor med hjärtan som bultar för fredsarbete och internationell solidaritet.
Därför har Håkan Juholt och övriga i S-ledningen ett och annat att reda ut. Vad är socialdemokratisk utrikes- och säkerhetspolitik i 2010-talets Sverige? Hur ser den nya kompassen ut?
Är det att ryggradsmässigt kräva miltära insatser i världens alla oroshärdar, eller ska den första tanken vara att bistå med mat, medicin och tak över huvudet åt folk som far illa?
Sverige och det socialdemokratiska partiet har ett val.