För ett par veckor sedan talade jag om utrikes- och säkerhetspolitik på ett möte med S-föreningen i Kalix. Ett tiotal medlemmar deltog.
I mitt lilla anförande kritiserade jag både S-linjen om Libyen-kriget och S-kongressbeslutet 2009 om stöd till militära insatser i Afghanistan.
Jag hade förväntat mig mothugg och att det skulle finnas åtminstone någon som skulle försvara den officiella partilinjen.
Men i stället fanns en närmast rörande enighet om att Sverige bör undvika att delta i militära äventyrligheter på främmande mark.
Det socialdemokratiska fotfolket i Kalix verkar inte vara med på krigståget.
Min känsla är att kalixborna inte är unika. Det finns en gräsrotsrörelse som ifrågasätter både militariseringen och Nato-anpassningen i svensk utrikes- och säkerhetspolitik.
Sällan har jag fått så många positiva mejl som när jag i våras kritiserade det militära engagemanget i Libyen och Afghanistan.
Reaktionerna kom inte heller från inskränkta nationalister eller Sverigedemokrater. Många är tvärtom engagerade i internationellt solidaritetsarbete eller fredsrörelsen.
När jag träffade förre försvarsministern Thage G Peterson under hans besök i Harads 15 oktober förmedlade han samma bild från sina resor i landet.
Många vill att Sveriges internationella varumärke ska förknippas med fred och nedrustning, diplomati och medling, generös biståndspolitik. - inte med krig.
Om vi ska tro opinionsundersökningarna är den gruppen också ganska stor. Enligt en Sifo-undersökning, som gjordes i våras, är 50 procent av svenskarna direkt negativa till Nato-medlemskap. Bara 23 procent är för. Resterande 27 procent är tveksamma.
I början av maj visade även en opinionsmätning att 70 procent av svenskarna var emot eller tveksamma till att förlänga den militära insatsen i Libyen.
Det är siffror som bör väcka eftertanke i den socialdemokratiska partiledningen.
Det finns en grupp inflytelserika socialdemokrater som talar om att Sverige ska delta i "humanitära krig" och "fredsskapande interventioner" i världens oroshörn.
Men den linjen verkar ha svagt stöd bland partiets väljare och sympatisörer.
Det tror jag också förklarar vårens socialdemokratiska piruetter om den svenska Libyen-insatsen. S-ledaren Håkan Juholt kläms mellan sköldarna i sitt parti.
Å ena sidan finns ett antal utrikes- och säkerhetspolitiska "experter" som intar en mer militaristisk hållning. Å andra sidan finns en opinion som vårdar fredsarvet från Olof Palme.
Därför speglar S-svängarna om Libyen inte bara orutin hos en ny partiledare. Det speglar framför allt en osäkerhet hos socialdemokratin som politisk rörelse.
Jag tycker att journalisten Britt-Marie Mattsson fångar läget väl i sin bok "Neutralitetens tid" (Forum 2010), som skrevs långt innan Håkan Juholt ens var påtänkt som S-ordförande.
"Utrikespolitiken har förlorat sin gamla kompass", konstaterar Mattsson.
Tidigare fanns ett väldigt starkt socialdemokratiskt varumärke i utrikes- och säkerhetspolitiken. Under Olof Palmes tid kunde alla socialdemokrater sin utrikespolitiska läxa utantill.
Det fanns ett självförtroende och en övertygelse. Till och med en ung SSU:are i Kälsjärv kunde bli väckt mitt i natten och repetera argumenten om "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig", om vikten av en generös biståndspolitik, om fredsarbete, nedrustning och förhandlingslösningar.
Men nu är S-linjen inte längre lika klar.
"Socialdemokraterna, som tidigare var identiska med svensk utrikespolitik och var dess främsta utformare, har hamnat i baksätet och invänder någon gång mot chaufförens sätt att köra men lyckas inte ens marginellt ändra färdriktningen", skriver Britt-Marie Mattsson i sin bok.
3-7 april 2013 genomför Socialdemokraterna sin nästa ordinarie partikongress. Tiden fram till dess bör användas för en generaldebatt om partiets utrikes- och säkerhetspolitik.
Kort sagt: Hur ser den nya utrike(S)politiska kompassen ut?
I längden går det inte att hålla sig med en linje som går stick i stäv med partiets gräsrötter och fotfolk.