I dag inleds en stor Barentskonferens i Kulturens hus i Luleå. Medverkar gör bland andra riksdagens talman Per Westerberg (M), handelsminister Ewa Björling (M) och Karin Åström (S), ordförande för Sveriges delegation i Nordiska Rådet.
Konferensen ska, enligt programmet, lägga fokus på "miljömässigt hållbar ekonomisk tillväxt, utveckling av infrastrukturen samt industri och handel, inklusive entreprenörskap bland urbefolkningen".
Vi får hoppas att det inte blir bara högtidstal utan också verkstad i konferenslokalerna.
I sin första regeringsdeklaration 2006 sa Fredrik Reinfeldt (M) att han vill "utveckla Barentssamarbetet".
Men i den praktiska politiken har det inte märkts mycket av dessa ambitioner.
Ett av regeringens första beslut efter maktskiftet 2006 var i stället att avveckla folkrörelsebiståndet till nordvästra Ryssland.
Det har fått som en följd att en rad fina samarbetsprojekt i Barentsregionen har försvunnit helt eller fått stora svårigheter.
Ett exempel är Unga Örnars demokrati- och biståndsprojekt på Kolahalvön. Syftet var att skapa bättre fritidsliv för ryska barn samt lära ut demokratiska arbetssätt.
Totalt 200 barn och ungdomar var engagerade i orterna Apatity, Kandalaksja, Kirovsk, Polarnyi Zorn och Montchegorsk.
Men 2007 tog regeringen beslut om att avveckla biståndet för demokratiutveckling via enskilda organisationer, vilket slog sönder detta och andra liknande projekt.
Det är en sorglig utveckling. Barentssamarbetet handlar inte bara om ministermöten.
Det borde vara en huvuduppgift att underlätta för skolor, föreningsliv, bildningsförbund, kulturgrupper och andra som vill skapa kontakter över gränserna och ha mellanfolkligt utbyte.
Det gamla folkrörelsebiståndet hade faktiskt många fördelar jämfört med mycket annat i svensk utrikespolitik.