Inledningsvis var naiviteten påfallande. De flesta trodde nog att de privata aktörer som skulle etablera sig var värderingsdrivna kooperativ av olika slag, där värnandet av en högkvalitativ verksamhet skulle väga tyngre än höga vinster.
När jag arbetade på LO hävdades det länge från fackförbundets Kommunals sida, som i grunden var positiva till fler privata aktörer inom deras område, att vinstmarginalerna var små i dessa verksamheter.
Utvecklingen har dock blivit helt annorlunda än vad någon inledningsvis hade trott. I stället för en flora av charmiga personalkooperativ har vi fått en marknad som präglas av stora internationella aktörer som styrs av tydliga vinstkrav, som de skickligt pressar fram ur verksamheten.
Mycket tyder på att kommunerna har blivit duktigare på att upphandla denna typ av verksamhet, men de verkar fortfarande ligga steget efter dessa koncerner som blivit experter på att konkurrera ut både kommunal verksamhet och mindre aktörer på marknaden.
Inte konstigt med tanke på att de har hela avdelningar som jobbar med hur man lägger anbud eller konkurrerar med andra verksamheter.
Resultatet av de senaste decenniernas utveckling är att genomtänkta upphandlingsformulär eller kreativt utformade valfrihetssystem aldrig ger svaret på den politiska frågan som vi medborgare vill ställa när något går snett. När det gäller sådant som välfärdspolitikens verksamheter, nöjer sig inte människor med att en upphandling tydligen misslyckades eller att någon valde fel alternativ.
Välfärdspolitiken handlar om att tryggheten måste finnas också för den dementa som inte har några släktingar som för hennes talan. Att skolan är bra också för den som precis kommit till Sverige och inte har några föräldrar som förstår det svenska skolsystemet. Eller för den som växer upp med en förälder som brottas med missbruksproblem eller psykisk sjuklighet.
Den tryggheten kan aldrig läggas ut på entreprenad.