Raden av misskötta ärenden i regeringskansliet börjar bli lång. Bulvanbolag som utreds av åklagare. Myndigheter som beordras att göra sig av med mötesprotokoll som lagen ålägger dem att förvara. Riksrevisionen uttalar exempellöst tuff kritik mot hur försvarets jättestora inköpsbudget slarvats fram med bortslösade skattemedel och försämrad försvarsförmåga som följd. Departement som beordrar en självständig myndighet att sparka ut en inbjuden gäst från en intern konferens. En välinformerad minister blånekar till att vi sålt vapen till Saudiarabien.
Detta är bara några exempel från den allra senaste tiden på hur den politiska kulturen brustit i regeringen. Tidigare i år har vi sett en minister som vägrade följa riksdagens beslut om sjukförsäkringen. En minister ingick ett internationellt avtal om svavelutsläpp i Östersjön utan ett enda dokument eller ens ett beslut.
Det vore lätt för mig som oppositionspolitiker att vara skadeglad över regeringens självmål, men så är det inte. Jag har arbetat nästan ett helt yrkesliv i regeringskansli, riksdag och riksbank, centrala institutioner som förvaltar medborgarnas förtroende att sköta gemensamma angelägenheter. De arbetar under lagar och regelverk som skall säkerställa ordning och reda, demokratisk insyn och kontroll så att medborgarna skall kunna känna förtroende för hur deras gemensamma angelägenheter sköts.
Hur makten utövas måste kunna granskas. Det bygger på att ärenden går att följa, att beslutsunderlag dokumenteras och sparas. Det är just därför de regler vi har om diarieföring och offentlighet är så centrala för vår statsförvaltning.
Särskilt viktigt är det att det formella sköts ordentligt i frågor som är belagda med sekretess. Där är det lätt att misstänksamhet frodas, eftersom normal öppen granskning ersätts av andra former av kontroll av andra slutna organ. För att det som måste vara hemligt ändå skall kunna åtnjuta förtroende måste regelverket följas särskilt rigoröst. Därför är det moras vi just sett på försvarsområdet extra oroande.
Regeringskansliet är en enhet. Ansvaret för regeringsmaskineriet vilar inte på enskilda departement eller ministrar. Det är statsministern som leder regeringsarbetet och svarar för hur det fungerar. Till sin hjälp har han en hel statsrådsberedning för detta ändamål.
Det är på tiden att statsministern kliver fram och tar ansvar för sin regering. Nu handlar det inte längre om att lyssna in utan om att städa upp