Vad gör Borg om det krisar?
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Kraftigt dollarfall. Finanskris med sammanlagda kreditförluster på i storleksordningen svindlande 2 000-3 000 miljarder dollar. Storbanker balanserande på konkursens brant.
Så sent som 8 februari hävdade finansminister Anders Borg att den svenska BNP-tillväxten bara skulle behöva revideras ned med ett par tre tiondelar.
Idag ter sig den bedömningen som rent önsketänkande och Borg har snabbt fått byta fot. Nu uppskattar han att BNP-ökningen blir nästan 1 procentenhet lägre än prognosen från i höstas.
Vad kan då regeringen göra om det blir en kraftig nedgång i den svenska ekonomin?
Först ska sägas att Riksbanken och penningpolitiken normalt har största ansvaret för balansen i ekonomin. Men i ett läge då hög inflation och stagnation förekommer samtidigt spelar regeringens finanspolitik en större roll.
Anders Borg har lite obekymrat sagt att regeringen åtminstone inte har överhettningsproblem och antyder att det nu finns utrymme för skattesänkningar och reformer.
Det är en alldeles för lättsinnig attityd.
Visst är det nödvändigt att den offentliga sektorn expanderar om efterfrågan i den privata sektorn dämpas kraftigt. Men långt ifrån alla sätt att öka offentlig efterfrågan är bra stabiliseringspolitik.
Anders Borg talar om att sänka skatter. Men skattevapnet är tveeggat eftersom stabiliseringspolitiken ska vara tillfällig.
Att höja skatter igen är inte lika lätt som att sänka. Och höjer man inte skapas hål i framtida budgetar. Tidigare borgerliga regeringars underskottsfacit förskräcker.
Satsningar på vård, omsorg och utbildning är rätt. Men dessa insatser måste kunna finansieras även senare, de får inte bli något konjunkturdragspel.
Den allra effektivaste stabiliseringspolitiken är de s k automatiska stabilisatorerna.
Det är det faktum att offentliga utgifter automatiskt ökar vid en nedgång i konjunkturen.
När den privata efterfrågan sjunker då stiger t ex istället ersättningarna från a-kassan.
En hög a-kassenivå är alltså inte bara en solidaritets- och rättvisefråga, den ger också ekonomisk stadga i en konjunkturnedgång.
Den här stabiliserande kraften har dock den borgerliga regeringen försvagat genom sin sänkning av förmånsnivån.
Infrastrukturprojekt är också bra stabiliseringspolitik. Men då måste man komma igång snabbt. Idag saknas sådan beredskap (det gällde tyvärr också på den socialdemokratiska regeringens tid.
Att öka arbetsmarknadsutbildningen i en konjunkturnedgång är en framtidssatsning för både individer och samhälle.
Med tanke på de borgerligas ideologiska motvilja mot arbetsmarknadspolitik är dock risken uppenbar att de satsar alldeles för lite.
På flera sätt bidrar alltså den borgerliga regeringens tillträde dessvärre till att vi idag står sämre rustade att motverka en konjunkturnedgång.