Ledare: Vad händer 2014?

Torsdagen 25 februari fastställde Socialdemokraterna i Luleå sin fullmäktigelista. Det blev ett stillsamt möte, utan hårda ord och uppslitande personstrider.
Toppnamn på listan är - på samma sätt som 2006 - Karl Petersen och Yvonne Stålnacke. Det är två urstarka vallokomotiv som har förutsättningar att ge draghjälp åt partiet i den lokala valrörelsen även 2010.

Men det finns anledning för Luleås socialdemokrater att börja se om sitt hus. Petersen och Stålnacke kommer inte att finnas i partitoppen för all framtid.
Det gäller för partiet att matcha fram ett nytt ledargarde.
I partileden har det redan börjat spekuleras om tänkbara efterträdare.
 Jonas Lundström, informationschef på Northland Resources, är ett namn som nämns med stor respekt av många. Han har en bred bakgrund och erfarenhet av ledande roller i både politik och näringsliv. Som medverkande i TV-kanalen 24Norrbottens fredagspanel visar han att den politiska fingertoppskänslan fortfarande finns kvar.
 Malin Konradsson, som lämnade uppdraget som ordförande i miljönämnden under mandatperioden, är ett annat framtidsnamn. Hennes kunskaper och starka engagemang för miljöfrågorna är oomtvistade.
Tobias Baudin, tuff ordförande för Kommunal Norrbotten, framhålls av många i de fackliga leden.
 Lenita Karlsson, som är distriktsordförande för Unga Örnar, är ett annat tänkbart namn i ett framtida ledargarde i Luleå.
 David Nordström, som sitter i landstingsfullmäktige och SSUs förbundsstyrelse, är en annan påläggskalv. Men han kanske är mer tänkbar som landstingsråd den dag Kent Ögren och Britt Westerlund kliver åt sidan.
 Metallprofiler som Roger Forsberg och Tomas Karlsson ska inte heller räknas bort i framtidsdiskussionerna.

Uppräkningen går att göra längre. Och det är positivt att det finns många bra framtidsnamn. Men det innebär också att det kan ta "hus i helsike" när dagens ledargarnityr inte längre står till förfogande.
Erfarenheterna från liknande tronskiften i andra kommuner har inte alltid varit goda. Bittra personstrider har infekterat stämningen i mången lokal partiorganisation.

Till exempel var bråken i Luleå socialdemokratiska arbetarekommun ingen hit bland väljarna 1998 och 2002. Partiet tappade mark i bägge valen.
2002 var S nere i - med Lulemått mätt - låga 39,9 procent.
2006 - när det fanns (S)amling runt team Petersen & Stålnacke - gick partiet kraftigt framåt i stället.

Det bör vara en lärdom för framtiden. Socialdemokraterna har inget att vinna på att diskussionen om ledarskapet efter Petersen och Stålnacke förvandlas till en smutsig personfajt. Givetvis ska alla tänkbara (och otänkbara) kandidater diskuteras och prövas.
Men vi får hoppas att det sker utan övertoner, smutskastning, skitsnack, intrigspel och annat elände som alltför ofta förgiftar persondiskussionerna i de politiska partierna.
En god regel är att tala väl om egna kandidater, inte illa om andras.
Lär av Pajala, som skötte diskussionen om Bengt Niskas efterträdare snyggt, öppet och demokratiskt.