Det talas om valberedningarnas roll inom socialdemokratin just nu.
Turbulensen runt Håkan Juholt 2011, liksom de senaste veckornas turer runt Ylva Johansson och Omar Mustafa, visar att det finns en del i övrigt att önska.
Valberedningarna har en nyckelroll i svensk demokrati. Men ledamöterna utses ofta slentrianmässigt och utan djupare eftertanke.
De som sitter i en valberedning har emellertid ett gigantiskt ansvar. I uppgiften ligger just att bereda ett val och kolla kandidaters duglighet.
Alla är inte lämpade att bli kommunalråd eller riksdagsledamöter. En del kan göra fantastiska insatser i det interna partiarbetet, men helt sakna förmåga att vinna nya väljare.
Andra kan framstå som hur charmiga och begåvade som helst, men ha alkoholproblem, trasslig privatekonomi eller andra lik i garderoben.
Därför är det grannlaga jobb att vara valberedning. Det är ett av de absolut viktigaste och svåraste demokratiska uppdragen.
En valberedning som inte sköter sitt uppdrag och granskar kandidaterna noga kan - som S fått erfara - ställa till stora bekymmer för sitt parti.
Efter den senaste tidens stormar har partisekreteraren Carin Jämtin tillsatt en arbetsgrupp med rutinerade Lena Hjelm-Wallén, Ilmar Reepalu och Hans Dahlgren.
Riktmärket är att ta fram bättre, modernare och öppnare rutiner för partiets personval. Redan i juni ska gruppen presentera en slutrapport.
Bra. Men det räcker inte med centrala styrdokument. Varje arbetarekommun och partidistrikt har anledning att se över sina rutiner.