En morgon gästades ett nyhetsprogram av en man som berättade att han utsatt sina tidigare flickvänner för våld. Han presenterade tänkbara orsaker till våldsutövandet som benämndes som missbruk och en dysfunktionell familjebakgrund.
Det framgick att mannen vid flera tillfällen dömts för våld mot kvinnor och att den senaste domen fortfarande är färsk.
Ytterligare en sak som framgick var att mannen hoppas att han aldrig mer ska slå någon kvinna, men det framgick också att han inte kan lova att det inte kommer ske igen. Vad som däremot inte framgick var de utsatta kvinnornas röster. Inte heller pratades det om det maktperspektiv som hela tiden finns närvarande i våld i nära relationer.
Mannens tid i media användes inte till att synliggöra det som mäns våld mot kvinnor är: ett strukturellt problem som vilar på en maktobalans.
Våldet är inget som sker oreflekterat eller i vredesmod. Våld i nära relationer vilar på en maktobalans där den ena personen kontrollerar och utövar makt över den andra, detta sker inte endast i samband med alkoholkonsumtion utan är ett väl utvecklat mönster som sker alla dagar i veckan, dygnets alla timmar, i en eller annan form.
Jag har fått förklarat för mig att ett syfte med mannens medverkan var att tala om förebyggande arbete, hur man motverkar att våld sker. Men hur ska det gå att förebygga ett strukturellt problem genom att förenkla både problemet och orsakerna?
Vill vi att våld i nära relationer ska upphöra behöver vi sluta hitta enkla förklaringar som alkohol eller ilska. När programledaren mot slutet av inslaget frågar vad mannens råd till en man som ”slog sin fru till fredagsölen” skulle vara så förminskar även hon problematiken genom att prata om våld på samma förenklade sätt som våldsutövaren gör.
En våldsutsatt kvinna sa till mig två år efter att hon flytt från sin förövare: ”det fysiska repade jag mig från men det psykiska våldet förstår jag inte hur jag någonsin ska bli fri från, när ska jag sluta känna mig kontrollerad och rädd?” Mannen i nyhetsprogrammet pratade inte om detta, om kontrollen och de konsekvenser våldet medför.
Han säger att han inte kan lova att han inte kommer att slå igen. Men vi är många som lovar att vi kommer fortsätta kämpa för att offren tas på allvar, för att deras röster blir hörda, för att deras upplevelser aldrig förminskas och för att ansvaret för våldet läggs där det här hemma, hos förövarna.