En förändringens vind blåste genom svensk politik under söndagen.
1. Valresultatet innebär ett svidande underbetyg åt alliansregeringen. Moderaterna, som hållit i taktpinnen och de tunga departementen, tappar stort. Även de borgerliga småpartierna gör svaga resultat.
2. De rödgröna partierna (S, V och MP) är nu större än alliansen.
3. FI har etablerat sig som en ny stark spelare på den politiska arennan.
4. Sverigedemokraterna, som inget av de andra partierna vill ta i med tång, stärker sitt inflytande och är nu riksdagens tredje största parti.
Mot den bakgrunden förefaller det naturligt att talmannen ger S-ledaren Stefan Löfven, som representerar riksdagens största parti, uppdraget att bilda en ny regering.
Troligen kommer Löfven i första hand att söka stöd för en koalition med Miljöpartiet, som han länge pekat ut som ”en naturlig samarbetspartner”.
En sådan koalition skulle befinna sig i politikens mittfält och ha större handlingsutrymme än en regering som även innehåller V.
Ibland kan den söka samarbete med Vänsterpartiet, emellanåt kan den samarbeta med något av de borgerliga partierna.
De ekonomisk-politiska talespersonerna Magdalena Andersson (S) och Per Bolund (MP), som är lika samspelta som Helan och Halvan, har dessutom bäddat för att sådana regeringsförhandlingarna kan gå bra.
Men det går inte att sticka under stol med att det finns partiskiljande frågor som komplicerar en rödgrön regeringsbildning - exempelvis kärnkraften, vapenexporten, bensinskatten och MP:s krav på en flygskatt.
Bägge partierna har dock ett intresse av att föra regeringsförhandlingarna i hamn. De vill framstå som regeringsdugliga och visa att de kan leda landet. Därför är prognosen god för att S och MP blir överens.
Om några veckor kan vi ha en rödgrön regering som ger ett lyft åt både jobb-, klimat- och välfärdspolitiken.
Det räcker emellertid inte med att partierna skriver ihop sig om en regeringsdeklaration och är överens om huvuddragen i politiken.
Det gäller även att säkra stöd för en gemensam budget i riksdagen. Och i det avseendet finns en närmast omänsklig tidspress.
Senast 15 november ska det ligga en budget (som omfattar 27 statliga utgiftsområden och totalt 650 olika anslag!) på riksdagens bord.
Det är inte troligt att Jonas Sjöstedt och V kommer att backa upp en sådan budget utan att ha fått delta i en konkret förhandling och se se ett par tydliga avtryck i politiken.
Men det känns osannolikt att Sjöstedt skulle fälla en rödgrön regering det första han gör efter valet.
Sedan är frågan hur de borgerliga kommer att hantera sin besvikelse efter valförlusten.
Vi får dock hoppas att borgarna sväljer bitterheten och agerar konstruktivt i kontakterna med en ny regering och i riksdagens utskott.
Förhoppningsvis finns det även delar av borgerligheten som, i likhet med Stefan Löfven, ser värdet av bredare politiska lösningar. Det finns ett antal viktiga samhällsområden som skulle tjäna på mer samförstånd mellan partierna.
4 Skolan behöver arbetsro och inte stora förändringar så fort det blir regeringsskifte.
4 Industrier och hushåll måste veta att spelreglerna i energipolitiken inte förändras vart fjärde år.
4 Sveriges säkerhet och oberoende gynnas av att det finnas en samsyn i försvarspolitiken.
4 Socialt inriktade borgerliga politiker och socialdemokrater borde se vikten av att a-kassa, sjukförsäkring och arbetsmarknadspolitik fungerar bättre än i dag.
De borgerliga behöver nu antagligen en period för självrannsakan och för att slicka såren efter valnederlaget.
Men vi får hoppas att denna självkritiska diskussion så småningom leder fram till en insikt om att det finns alternativ till styvnackad block- och konfrontationspolitik.
Bitterhet är under alla omständigheter aldrig en bra drivkraft.