Lyssnade i höstas till Socialentreprenören Leo Razzak, på näringslivsdagarna i Piteå. Killen med den brokiga bakgrunden som med en enkelhet och närhet "äger" scenen när han med sitt liv illustrerar hur man kan tillvarata drivkraften i unga människor som kanske inte alltid följer mallen.
Jag känner igen mig, och sänder en tacksam tanke till dem jag har haft turen att möta.
Men det som stannade i huvudet var när Leo Razzak presenterar grafen som illustrerar Sverige som världens mest individualiserade land. Va? Hur kan det komma sig tänkte jag?
Ett land som under många år styrts av ett parti som sätter kollektivet och det gemensamma så högt.
Och ja, det stämmer ju på sätt och vis. Svenskar lägger inte i någon större utsträckning sitt liv i guds händer. Den biologiska familjens betydelse har genom årtiondena minskat. Genom att fokuserat på en och vars möjligheter att utbilda och försörja sig själva, minska skillnaderna och betydelsen av vem som fött dig har också individens kraft växt.
Det är den frihet som Socialdemokratin tagit strid för. Detta har gett fler människor som inte styrs av rädsla att inte klara sig själva, och dessa människor vill nu i större utsträckning kunna gör val som påverkar deras livsutrymme.
I stället för att se det som framgång, och inse att nya tider, ger nya förväntningar, men också ofriheter, vände sig socialdemokratin sin första oppositionsperiod efter valförlusten 2006 i harm och sa "Vänta bara, snart kommer ni krypande tillbaka"
Men väljarna kom inte tillbaka. Skakade, efter valförlust nr 2 börjar självförtroendet, och tilliten till varandra att tryta. Syndabockar, läckor, misstro. Krispanik tror jag Aftonbladet så "välformulerat" uttryckte sig.
Men vi har ett ansvar att ta oss samman, och tag i de nya ofriheter som växer fram. Inte minst den växande ansvarsförskjutningen på arbetsmarknaden med fler visstidsanställningar, fler med "fastlans", och trygghetssystem som inte hängt med i utvecklingen.
Vi måste fortsätta att visa på att de många individernas frihet bygger på gemensamt ansvar.
Vi må vara sargade men det finns en styrka i socialdemokratin som Stefan Löfven adresserade i sitt tal: Vi ska göra det tillsammans. Sträcka på ryggarna, återbygga tilliten, mellan varandra och till väljarna så att vi kan återta initiativet för samhällsutvecklingen.
Människor ska inte välja Socialdemokratin för det vi gjort, utan för det vi vill göra, framöver.