Vänsterpartiet måste våga höja sin röst

RUTINERAD. Jonas Sjöstedt gör i år sitt åttonde framträdande i Almedalen som partiledare för (V).

RUTINERAD. Jonas Sjöstedt gör i år sitt åttonde framträdande i Almedalen som partiledare för (V).

Foto: Henrik Montgomery/TT

Politik2019-07-02 13:45
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.

Det har redan talats en del om att Almedalsveckan håller på att tappa i betydelse – att såväl deltagare som väljare har börjat tröttna. Så kan det mycket väl vara, men en svala gör inte någon sommar, och en enda nedgång i besöksantalet är faktiskt ingen trend.

Om intresset faktiskt har gått ned från förra året är det faktiskt inte särskilt konstigt: Förra året var ett valår, och den politiska temperaturen var som allra högst. För flera partier var det absolut nödvändigt att få en bra start på valrörelsen, entusiasmera sina kampanjarbetare och nå ut till sina väljare.

Det hade varit bra konstigt om de – efter en valrörelse, en utdragen regeringsförhandling och ett Europaparlamentsval – skulle ha varit lika angelägna i år. Det är ett lugnare tonfall nu, och flera av de förslag som partierna passar på att presentera är av det mindre braskande slaget. De behöver inte vara oviktiga för det – men de är knappast några mediala smällkarameller.

Så ligger det i alla fall till med den satsning på kollektivtrafik i hela landet som Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt presenterade under tisdagen. Det är ett i grunden genomtänkt och klokt förslag som främjar flera av partiets politiska målsättningar på en och samma gång; två miljarder som skulle gå till att stärka kollektivtrafiken runtom i landet, och som regionerna själva skulle få fördela.

Ett sådant förslag skulle vara god miljöpolitik eftersom det i alla fall i teorin skulle kunna hjälpa människor att åka kollektivt, och därmed bidra till att begränsa koldioxidutsläppen. Det skulle också – särskilt om det som föreslaget skulle användas till att ge unga möjlighet att åka gratis – bidra till ökad tillgänglighet och jämlikhet. Det skulle vara både röd och grön politik på en och samma gång – och en del i att ställa om till ett långsiktigt hållbart samhälle.

Så långt är allt gott och väl, men låt oss vara ärliga: Det är knappast ett förslag som kommer att locka svenskarna att gå man ur huse, vare sig för att stå på barrikaderna eller för att lägga sin röst på Sjöstedt. Det är sund och klok politik – men det är också politik från en ganska väldresserad opposition.

Det är synd, för som det politiska landskapet ser ut har nämligen Vänsterpartiet en central uppgift i Sverige idag. Blockpolitiken har brutits upp och landet styrs av en regering med stöd från mitten – då kan deras roll inte vara att vara som Socialdemokraterna, men den lite snällare varianten. De måste vara den kraft som påminner om att det faktiskt finns grundläggande intressekonflikter på den ekonomiska politikens område, och att det är arbetarrörelsens plikt att ta ställning i dem.

På sätt och vis är det talande att de två röda linjer de satt upp för att inte fälla regeringen – marknadshyrorna och arbetsrätten – är två defensiva linjer: De handlar om att försvara gjorda socialdemokratiska framsteg, snarare än att ta nya steg framåt. Vad hände egentligen med att ta täten, och våga kräva mer?

I medierna framställs det ibland som om Vänsterpartiets enda chans till inflytande är genom att hota att fälla regeringen. Så är det inte ­– man har faktiskt alla möjligheter i världen att driva en självständig och radikal linje, vinna väljarstöd och tvinga regeringen att följa efter.

Det behöver inte betyda att man måste hota med att fälla regeringen om man inte får som man vill. Det behöver inte betyda att man måste vara tuffast i Almedalen varje år. Men man måste vara lite tuffare, och lite djärvare än så här. Kanske har Sverige aldrig behövt ett trovärdigt alternativ till vänster så mycket som precis just nu.

LEDAREMÅNSWADENSJÖ