Norrbotten i mitt hjärta. Jag bekänner mig verkligen som norrbottning. Nån lulebo blir jag aldrig, har bott alldeles för få år i centrala stan.
Kanske beror den regionala identiteten på alla åren söderut? Eller att jag är en utpräglad regionalist, påverkad av många yrkesverksamma år med ”regionerna i centrum” även när jag jobbat nationellt.
Jag tror på dynamiken i den politiska mellannivån, där vi kraftsamlar för att åstadkomma något tillsammans inom ett avgränsat geografiskt område. Dessutom är Norrbotten ett ruggigt starkt varumärke.
När vi i Sverige under 1990-talet byggde den regionala strukturen på filmområdet häpnade många över kraften och expansionstakten i Norrbotten. Tvivlarna hävdade att här fanns för lite folk, för låg skattekraft, för långt norrut.
Jag satt på Filminstitutet i Stockholm då, med ansvar för regionala utvecklingsfrågor och var inte ett dugg förvånad. När den regionala sammanhållningen i Norrbotten fungerar optimalt är vi svårstoppade. Visavi en utmaning eller möjlighet förmår regionens centrala aktörer att tala med en stämma. Där och då finns det ingen i huvudstaden eller nån annanstans som kan missförstå budskapet.
Det regionala ledarskapet i Norrbotten har minst sagt otydliga konturer dessa dagar. Några tycks tro att den regionala dimensionen är detsamma som att samtliga kommuner enas i en fråga. (Det kommer troligt aldrig att hända.)
Doften av byapolitik är påtaglig och få accepterar att den ena sticker upp ovanför grantopparna eftersom det misstänks ske på bekostnad av någon annan. Sicket feltänk.
Världen är stor och komplex, allt hänger ihop i globaliseringens tidevarv och det är idag närmare mellan Pajala och Peking än någonsin. Att vi inför dessa utmaningar inte bättre förmår att tillvarata kraften i den regionala dimensionen är oroande.
Vi har så otroligt goda förutsättningar att utveckla Norrbotten, men inte kommer det att ske via konsensus, nej – vi måste nog hacka i oss att ett regionalt ledarskap inte alltid går alla lokala röster till mötes.
Så vem är då vår nye Lassinantti? Landshövdinge-stolen är visserligen vakant men det kan vara nog så bra om Norrbotten kan acceptera att ett folkvalt regionråd pekar ut riktningen.
Jag och många med mig ser gärna att en kvinna tar ledartröjan, men fan tro’t. Norrbotten är inte riktigt där ännu. Hoppas jag har fel.