Under söndagen inledde fackförbundet Unionen, som organiserar privatanställda tjänstemän, sin kongress i Göteborg.
Under fyra dagar samlas 260 ombud från hela landet för att lägga fast kursen inför framtiden och välja ny förbundsordförande efter avgående Cecilia Fahlberg.
Det är ingen liten frimärksklubb som möts. Med 600 000 medlemmar är Unionen en maktfaktor på svensk arbetsmarknad.
De senaste åren har det talats mycket om vikande medlemssiffror och sjunkande facklig organisationsgrad. Men facket är fortfarande vår största folkrörelse.
LO-förbunden har tillsammans omkring 1,5 miljoner medlemmar. TCO organiserar ungefär 1,3 miljoner tjänstemän. Akademikernas Saco har cirka 650 000 medlemmar.
Det finns dessutom enskilda fackförbund som har stark medlemstillväxt. Dit hör icke minst Unionen, som fått 100 000 nya medlemmar under de senaste fyra åren.
Det visar att den kollektiva organiseringen spelar en viktig roll även i det moderna arbetslivet och individualiseringens tidevarv.
Fortfarande är det miljontals svenskar som organiserar sig i facket för att hävda sina intressen.
Den gamla fackliga idén – att tillsammans blir vi starkare – gäller även 2015.
Det är egentligen också ganska självklart. Ensam är inte stark.
Det är en trygghet för den enskilde individen att det finns kollektivavtal och fackliga organisationer som kan ge hjälp, råd och stöd.
Många fackliga organisationer behöver förvisso förnya sig och förändra sina arbetsformer. Men de fackliga grundvärderingarna håller än.Tag bara frågan om flexpension (en förstärkt valfrihet för individen att själv bestämma hur den vill gå i pension), som är en högt prioriterad fråga för Unionen i kommande avtalsrörelse. Det är en idé som kritiseras stenhårt av arbetsgivarorganisationen Almega.
Den klassiska dragkampen mellan fack och arbetsgivare är alltså fortfarande en realitet.
Löntagarna får inget gratis – oavsett om de är arbetare, akademiker eller tjänstemän.