I en artikel på Expressens kultursida 5 januari skriver Helena Grafström om ”gruvornas osynliga kolonisering av landskapet och exploateringen av det oersättliga”.
Det föranleder Anders Lindberg, informationschef på LKAB, att påminna om varför vi har gruvor.
”Den som tycker att gruvor enbart är av ondo får gärna föregå med gott exempel och lämna ifrån sig 70 procent av alla saker därhemma som innehåller stål, för det kommer från nybruten järnmalm. Och mobilen förstås, med sina sällsynta jordartsmetaller”, skriver han på mikrobloggen Twitter.
Han framhåller att ”det är lätt att sitta med världens bästa välfärd och säga att nu räcker det, vi har de mineraler och metaller vi behöver”.
”Som om de människor som vill lämna fattigdom i världen ska bygga sina vattenrör, kylskåp, tvättmaskiner, sjukhus och cyklar av mossa och trä”, konstaterar Lindberg.
Vidare pekar han på att större investeringar i miljövänliga saker som vindkraftverk, solceller, elbilar och tåg kommer att kräva mineraler, metaller och gruvor.
Återvinning då? Jo, självklart. Men stål återvinns redan till 90 procent i västvärlden.
”Ändå räcker skrot bara till 30-40 procent av nyproducerat stål, resten kommer från gruvor”, skriver Lindberg.
Anders Lindberg och LKAB är naturligtvis part i målet. Men hans argumentation är en bra påminnelse om gruvornas betydelse för vår vardag.
Järnvägar, surfplattor, spisar och diskmaskiner – överallt i det moderna samhället behövs mineraler och metaller. Utan det som produceras i gruvorna skulle Sverige vara ett radikalt annorlunda land.
Självklart innebär gruvor ingrepp i naturen. Men det är inte så att all miljö i norra Sverige är på väg att förintas av hänsynslösa gruvbolag.
Enligt SCB finns 5,2 miljoner hektar fjällmark i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Dalarna. Men sammanlagt finns just nu bara 9 000 hektar gruvmark i riket.
Om Sverige skulle fördubbla de markytor som används för gruvor skulle det handla om en ökning till endast 3,4 promille av all fjällmark.
Annorlunda uttryckt: Det finns plats för både nya gruvor och annan mänsklig verksamhet i vårt vidsträckta land.
Det går att utveckla gruvor parallellt med fjällturism, rennäring, skogsbruk, rymdverksamhet och annat.
I Expressen talar Helena Grafström om att Sverige har en av världens mest liberala lagstiftningar för gruvor för att locka till sig utländska investerare.
Men faktum är att Sverige har blivit mindre attraktivt för gruvinvesterarna, enligt den kanadensiska tankesmedjan Fraser Institute
2016 rankades Sverige på 9.e plats i världen. Nu har Sverige sjunkit till 16:e plats.
Många investerare upplever att utdragna miljöprövningar kostar pengar och skapar osäkerhet. Inte ens de som fått bearbetningskoncessioner kan känna sig säkra. Tag bara hanteringen av gruvan i Kaunisvaara.
Beslutet om bearbetningskoncession fastställdes av regeringen 2009 – för tio år sedan.
1 april 2009 inkom ansökan om miljötillstånd till mark- och miljödomstolen som skickade ärendet vidare till Gränsälvskommissionen, som beviljade tillstånd för verksamheten.
Nu – när verksamheten är i gång och investerarna har satsat stora pengar i Kaunisvaara – kräver Naturvårdsverket att miljötillståndet ska återkallas!
Det är inte undra på att både det berörda företaget och lokalpolitikerna reagerar.
”Byråkratiska orsaker kan få stora konsekvenser för en hel bygds överlevnad. Om en övernitisk inställning innebär att det blir omöjligt att bo kvar i området är varken naturen eller människorna hjälpta av det”, skriver samtliga partier i Pajalas kommunfullmäktige.
Det borde föranleda viss eftertanke även hos Expressens kulturskribenter.
Bilden av Sverige som ett nyliberalt paradis för gruvkapitalister rimmar illa med verkligheten.