Så har en ny avtalsrörelse startat. En avtalsrörelse som måste ge löntagarna mer i plånboken men också tryggare anställningar. Helt enkelt ett arbete och en lön som går att leva på.
Men dessutom måste löneskillnaderna mellan män och kvinnor minska, samt att lägsta lönerna måste upp.
LO s representantskap tog 29 augusti beslut om dessa gemensamma krav inför avtal 2012. Krav som är rimliga och som löntagarna får vara beredda att ta strid för.
Nu verkar det som om samordningen är i fara eftersom tre förbund IF Metall, GS, och Livs säger nej till ett särskilt påslag för lågavlönade kvinnor. Detta är väl i och för sig inget förvånande, eftersom man också tidigare varit emot lösningar av detta slag.
Alla vet att vi fortfarande har lång väg att gå för att vi skulle kunna säga att vi har jämställda löner. Tidigare satsningar visar att det ger resultat.
Därför undrar man hur de tre fackförbunden tänker när man är beredd att spräcka samordningen i LO familjen endast av denna orsak. Var är då solidariteten? Och hur hanterar dessa förbund sina många lågavlönade kvinnor när man går med på att bara en tredjedel av de lågavlönade kvinnorna skulle ligga till grund för beräkningen på berört avtalsområde.
Varför skulle inte alla vara med i denna beräkning, och hur har man kommit fram till denna ståndpunkt? Frågor som jag ställde på LO s repskap där jag också lade förslag om att alla lågavlönade kvinnor skulle finnas med i beräkningen. Mitt förslag gillades inte av majoriteten på repskapet.
Arbetsgivarna har klart deklarerat att man avvisar alla krav som handlar om att utjämna löner eller höja lägstalönerna. Så de jublar nog åt oenigheten i LO kring dessa krav.
Vi vet också att arbetsgivarnas företrädare, Svenskt Näringsliv, ogillar tanken på att löntagarna nu skall kompenseras för sin återhållsamhet i senaste avtalsrörelsen.
Vi vet också att arbetsgivarna stod enade och höll emot alla försök att kliva över märket. Ett märke som blev alldeles för lågt.
Många företag har gjort stora vinster och gjort ägarna ännu rikare. Därför behövs nu ett enigt LO för att klara ordentliga lönelyft och trygga anställningar. Otrygga anställningar hotar samhällsekonomin och skapar ohälsa.
Varannan ungdom i åldern 16-24 år och var fjärde i åldersgruppen 25-29 år har tidsbegränsad anställning. Det visar LO s senaste rapport om anställningsformer.
Starka centrala kollektivavtal ger stabilitet i samhället för en hållbar samhällsekonomi.