Min lille son står och väntar på att få komma in på gymnastiken han går på varje söndag. Han är klädd i en gulblå fotbollsdräkt med namnet Ibrahimovic på ryggen.
Jag säger till honom att han är så fin. Rågblond säger han då stolt med ett stort leende: "Jag är lika bra som Zlatan, va?".
Jag säger att så är det. Lika bra som Zlatan! Inte för att min son över huvud taget kan spela fotboll - han är inte alls intresserad av bollsporter, utan för att Zlatan är en så stor förebild för en liten landslagsklädd kille. Bättre än så blir det bara inte.
En kompis och hennes man är med sina två döttrar i fjällen och åker skidor. Där möter de två flickorna en av sina kusiner och de tre bestämmer sig för att leka familj. De två flickorna bestämmer sig direkt för att de ska vara två mammor till den lilla bäbisen.
Kusinen protesterar: "Man kan inte ha två mammor". De två systrarna protesterar högljutt väl medvetna om att alla avdelningar på deras dagis har barn med två mammor.
Det är inte vanligt, men i deras värld är det inte heller ovanligt. Ungefär som manliga förskollärare. Det har också deras dagis på alla avdelningar. Inte vanligt, men inte heller ovanligt. I deras värld.
Föräldrarna vars barn lekte mamma-mamma-barn var mäkta stolta över sina små telningar. De två små tre-fyraåringarna stod verkligen upp för sin verklighetsuppfattning.
Det är inte utan att man jublar inombords när man ser denna nya generations barn växa fram. Så otroligt mycket bättre chanser de har att bli fördomsfria, än vad vi hade. De tar det som en självklarhet att det finns olika typer av familjer, att aldrig ens se hudfärg eller hårfärg som något viktigt och de tycker att huvudduk är ungefär lika oproblematiskt som en mössa eller "Hoodie".
När svenskheten inte längre sitter i utseende, ursprung eller namn, utan i en gemensam identitet och känsla har vi närmat oss de viktiga värden våra samhällen bärs upp av - demokrati, jämställdhet, rättvisa och välfärd.
Men, allt är inte självklart. Visserligen har mina barn en förskollärare med huvudduk, men när vi går i parken kommer tre kvinnor med heltäckande, svart niqab. Mina barn tittar storögt, och så säger treåringen plötsligt högt och ljudligt. "Titta mamma, tre spöken".
Först skäms jag men de tre kvinnorna tittar på oss och skrattar högt. Mina barn skrattar glatt tillbaka och jag lättat. Niqab är inte vanligt i mina barns värld - rentav helt nytt. Men inte farligt - bara skojigt annorlunda. Så befriande!