Den 20 december 2018 passerade en viktig märkesdag i Sverige. Då var det prick 80 år sedan företrädare för LO och SAF skrev under det så kallade Saltsjöbadsavtalet.
Det var ett historiskt handslag mellan fack och arbetsgivare, mellan arbete och kapital.
Tillsammans bestämde sig löntagar- och arbetsgivarorganisationerna för att sätta punkt för oroligheterna och konflikterna som präglat arbetsmarknaden under 1920- och 1930-talen.
De satte upp gemensamma regelverk för att hantera löneförhandlingar, uppsägningar, stridsåtgärder med mera.
Syftet var att skapa en ordning som var bra för löntagarna, men också för företagens konkurrenskraft och samhällets utveckling. Nya fruktansvärda konfrontationer, som i Ådalen 1931, skulle undvikas.
Saltsjöbadsavtalet blev startpunkten för en lång period av samförstånd, god ekonomisk tillväxt och stigande välstånd för de breda löntagargrupperna.
På 1960-talet gjorde dåvarande LO-ordföranden Arne Geijer och SAF-basen Bertil Kuegelberg gemensamma resor till USA för att berätta om den framgångsrika svenska modellen.
Någon gång under 1970-talet började emellertid den gamla modellen att krackelera. Samhällsdebatten hårdnade och blev mer polariserad.
SAF inledde en intensiv ideologisk kampanj mot arbetarrörelsen. LO tog strid för löntagarfonderna. Det blev knutna nävar istället för handslag på arbetsmarknaden.
Under 1980-talet ersattes den solidariska lönepolitiken av huggsexor och ett allas krig mot alla i lönerörelserna. I princip alla beskrev sig som låg- eller felavlönade.
Det eldade på inflationen och kostnadsökningarna. Sverige tappade både jobb och konkurrenskraft.
”Vid Saltsjöbadsavtalets 50-årsdag 1988 var det mesta upp och ner på den röriga arbetsmarknaden”, skriver journalisten Harald Gatu i en tillbakablick i tidningen Dagens Arbete.
Under 1990-talet kom dock motreaktionen.
Det skedde en tillnyktring bland parterna och en pånyttfödelse för samförståndsandan på svensk arbetsmarknad.
Fack och arbetsgivare inom industrin tog fram industriavtalet 1997, som sedan dess fungerat som norm och riktmärke för hela arbetsmarknaden.
Det är en modell som tjänar Sverige väl. Industriavtalet har hållit i hög- och lågkonjunktur och överlevt en djup finanskris.
Det har medverkat till stigande reallöner för alla löntagare, liksom stark svensk konkurrenskraft. Man får gå tillbaka till de glada dagarna på 1960-talet för att hitta en lika stark reallöneutveckling som under de senaste 20 åren.
Det betyder inte att den svenska modellen är konflikt- och problemfri. Men fack och arbetsgivare hanterar sina intressekonflikter på ett mycket ansvarsfullt sätt.
Tag bara det senaste stora avtalsåret – 2017. Totalt tecknades 497 kollektivavtal om löner och anställningsvillkor. Avtalen omfattade cirka 2,3 miljoner löntagare.
Det tillsattes medlare vid 15 tillfällen i förbundsförhandlingarna. Men inte i någon av alla dessa förhandlingar gick några arbetsdagar förlorade på grund av stridsåtgärder.
Kloka och konstruktiva parter förhandlade, kompromissade och kom överens vid förhandlingsbordet.
Mot den bakgrunden finns goda skäl för både fack, arbetsgivare och politiker att värna den nuvarande ordningen.
Vi behöver inte laga något som inte är trasigt. Saltsjöbadsandan, Industriavtalet och den svenska partsmodellen är Sverige när det fungerar som bäst.
För politiken finns dessutom mycket att lära av denna samförståndskultur på arbetsmarknaden.
Det är kompromisser och gemensamma överenskommelser som byggt Sverige starkt – inte djupa och uppslitande konflikter.